Mitt Stockholm i förändring

I Hjalmar Söderbergs Doktor Glas beskrivs Stockholms miljöer på ett romantiserat sätt, där huvudkaraktärens promenader ofta blir det som får förmedla känslan i staden. Dessa scener utspelas uteslutande i Stockholm under sekelskiftet. Skulle dessa miljöbeskrivningar kunna berätta om dagens Stockholm också, eller är de bara ett minne från en bättre tid?

Att göra en jämförelse av Stockholms miljöer just nu, vid den här årstiden, känns lite vemodigt då vädret inte riktigt är detsamma som beskrivs i boken. Den innehåller en mängd levande och detaljerade redogörelser för alla slags intryck; ljud, ljussättningar, dofter och känslor. Men en plats som lämpar sig för sommar likväl som vinter är en utav mina absoluta favoritplatser i Stockholm; Hagaparken.

Foto: Maria Gärdlund

Hagaparken är ingen viktig del i boken, det ska jag inte påstå. Den är en utav ett flertal platser som skildras, men jag fastnade för en kort beskrivning alldeles i början. För mig personligen har Hagaparken en viss betydelse. I den parken har jag åtskilliga gånger spenderat en vacker dag under min uppväxt. Sommar, vinter, vår eller höst – den är lika underbar oavsett. Därför beslutar jag mig för att utgå från det stycke jag verkligen fattade tycke för och försöka något sånär gå i doktor Glas fotspår, som han beskriver; Jag red utåt Haga runt om Ekotemplet, förbi Koppartälten. Dagg och spindelväv över alla buskar och snår och ett stort sus genom träden.

Idag är Hagaparken är en sådan där typisk plats där alla ska samlas. Det finns en uppsjö av anledningar för folk att ta sig dit. Jogga, ta en promenad, åka pulka med sina barn, ta en fika vid Koppartälten eller varför inte ställa sig bakom järngrindarna till slottet och vänta på en skymt av Estelle? Hursomhelst så är man aldrig där ensam, inte heller denna dag då jag bestämmer mig för att ta en promenad och försöka på ett objektivt sätt känna in den plats som jag tidigare tagit för given på ett sätt.

Det intressanta med Hagaparken, och det som förmodligen har fått mig så fäst vid platsen överhuvudtaget är dess atmosfär av tidlöshet. Det enda moderna du kan hitta är förmodligen kassaapparaterna i de caféer som finns i parken, ibland någon bil som kör förbi (med leverans av eller till kungligheter). I övrigt så känns omgivningen nästintill magisk och på något sätt så känner jag mig som om jag vore tidlös jag med. Om jag bortser från joggare i snabba kläder och barnvagnar i grälla färger så blir jag nästan lite tagen av hur bevarad parken är.

Foto: Maria Gärdlund

Visst har man med all säkerhet korrigerat parken sedan 1905, jag är inte så pass naiv att jag föreställer mig en hundraprocentigt bevarad nationalpark. Stora delar av området begränsades i och med kronprinsessparets nya residens i slottet, vilket gör att jag till exempel inte kan ta del av Prins Gustafs monument annat än på 70 meters avstånd. Men Brunnsviken, Koppartälten och Gustav III:s paviljong – alla fanns de där när Hjalmar Söderberg skrev Doktor Glas. Och fast Glas upplevelser inträffade på sommaren så är det inte alls svårt för mig att känna igen mig i det lilla stycket där han skriver om det. Känslan är densamma, även om den förmodligen hade varit väldigt svår att uppnå utan Hagaparkens oföränderliga charm.

Jag lämnar parken med en bra känsla och jag tänker för mig själv att Hagaparken i solen är bland det bästa man kan uppleva. Intrycket jag tar med mig av att ha jämfört dagens Hagapark med den Söderberg berättar om i Doktor Glas är att doktorn måste ha haft samma känsla som jag under sina besök i den.

Men – Jag får inte låta mig uppslukas totalt av Hagaparken (något som kanske dessutom grundar sig lite för mycket i personliga erfarenheter). Det finns andra delar av miljöbeskrivningarna i Doktor Glas som jag själv har egna uppfattningar om sedan tidigare. En sådan plats är Skeppsholmen, som beskrivs relativt flitigt boken igenom. I sin dagboksanteckning från 9 september skriver doktor Glas; /…/ Ofta går jag ett slag ut på Skeppsholmen /…/ Ikväll stod jag vid höjden vid kyrkan och såg solen gå ner. Det slog mig hur vackert Stockholm är. Jag har inte tänkt mycket på det förr. Det står jämt i tidningarna att Stockholm är vackert, därför fäster man sig inte vid det.

Ett så pass litet område som Skeppsholmen har sällan gett mig anledning att ta mig dit, än mindre när det för mig är förknippat nästan enbart med Moderna museet. Men som innerstadsbarn med en promenadförtjust mor är det nästan oundvikligt att ha minnen av Skeppsholmen. Kanske främst av Skeppsholmsbron med dess stora guldkronor, men också Västra brobänkens utsikt över Skeppsbron och Söders höjder.

När du kommer över Skeppsholmsbron så ser du en lite bredare, asfalterad väg vilken fungerar som en direkt förlängning av bron. Går du den rakt fram så ser du Moderna Muséet, men ifall du väljer att svänga till vänster och fortsätta in på en smalare väg omgärdad av vad jag antar är syrénbuskar, då hamnar du vid Skeppsholmskyrkan som beskrivs i boken. Och visst har doktorn rätt – den utsikten får mig verkligen att inse hur vackert Stockholm är. Med en praktfull vy över Skeppsbron och slottet så är det inte svårt att föreställa sig hur ljuvt det måste se ut i solnedgång.

Men hur inbjudande känns då Skeppsholmen en kylig marseftermiddag, även om solen kastar sitt ljus över platsen? Kontrasterna blir ganska påtagliga när man läser skildringarna av Skeppsholmen i boken. Perioden juni – september förmodar jag är en större lockelse för såväl turister som stockholmarna själva. Men visst kan man ändå så här i denna vinterkyla se hur optimalt det är att blicka ut över staden från just Skeppsholmen. Du kan se Strandvägen med dess kaj belamrad av båtar, Djurgården och Gröna Lund, Gamla Stan och Södermalm från ön. Skeppsholmen är nog en ofta bortglömd del av staden, något som väljs bort till förmån för Gamla Stan eller Skinnarviksberget.

Även om jag nästan aldrig har besökt Skeppsholmen självmant så börjar jag få en trivsam känsla för platsen som övergår i insikten om att jag underskattar ställen lite för lättvindigt, utan att riktigt ha några belägg för det. För vad jag upptäcker på Skeppsholmen är återigen en slags resa tillbaks i tiden, låt säga Hjalmar Söderbergs tidiga 1900-tal. Arkitekturen är bevarad, den lilla kajen på östra sidan likaså och precis som i Hagaparken så känns området tidlöst. De kala träden, de friska vindarna och det glittrande blå vattnet – det är exakt vad som beskrivs i boken.

  

Foto: Emma Gärdlund

Doktor Glas skildrar Stockholms innerstad. Då främst de delar utav den som har bevarats bäst, vilket gör att man får en känsla av att staden är precis som för över hundra år sedan, vilket den naturligtvis inte är. Men om man inte heller väljer att tänka på de områden som bevarats kanske man å andra sidan väljer att se en större förändring än vad staden faktiskt har genomgått. Har Doktor Glas som bok kanske fått dess senare läsare att inte se på vår nutidshistoria som någonting avlägset? Kanske fick Hjalmar Söderbergs levande roman oss att se på dåtidens miljöer som något vi faktiskt har gemensamt med hans samtid?

Min vän Stockholm

Min vän Stockholm

”Staden väntade. På den femtonårige pojken som ännu inte sett något av dess härlighet - och på alla andra som sökte sig till den. Den fanns i deras drömmar och bjöd alla möjligheter. Men en ung pojke varken kunde eller ville se att de flesta var mörka, att glädjens och livets möjligheter var mycket färre än sorgens och dödens.

Pojken drömde. Staden väntade.”

Så inleds Per Anders Fogelströms ”Mina Drömmars Stad”. Han beskriver en stad byggd på drömmar och förhoppningar om ett bättre liv men som visar sig vara en plats av förlista luftslott. Drömmen om en plats fylld av möjligheter där alla som vill kan lyckas, ett bättre liv. Det är precis vad Henning Mankel söker. Ett bättre liv. Han är har tröttnat på det hårda jordbruksarbetet ute på landsbygden som inte leder längre än att han får ta över gården när han har åldern inne och fastna i samma gamla arbete, dag in och dag ut, ända till han drar en sista suck och somnar in efter ett äventyrslöst liv. Han söker sig istället in till staden. En stad fylld av äventyr och möjligheter. En stad där alla tas emot av varma öppna famnar och bjuds in till ett liv i lycka och välmående. En stad där även den hårdast arbetande sumprunkaren får se sina barn vävas in i samhällets kärleksfulla gemenskap. Det visade sig att 1800-talets Stockholm inte var så som Henning hade föreställt sig, något som skulle visa sig inte all för sent.

"Sweden. Stockholm. Södermalm" Albert Jankowski

När jag går genom Södermalm ser jag en stadsdel med rökande ungdomar i mössor som inte ens når ner över öronen. Jag ser affärsmän klädda i kostym, kanske på väg till något viktigt möte och mediamänniskor sittandes på kaféer med macbooken framför sig. En stadsdel i rörelse helt enkelt. Här ska man vara. Det är här det händer. Här finns de dyraste bostäderna, de bästa kaféerna och de hippaste arbetsplatserna. Jag ställer mig själv frågan; har det alltid varit så? Nej, det har det inte. Man kan kolla så sent som på 70-talet. En plats där missbrukare och den riktiga grovjobbande arbetarklassen blandades i en miserabel röra. Och om man kollar så långt tillbaka som på Hennings tid, alltså mitten av 1800-talet, så var stadsdelen den fattigaste i hela staden. Här hamnade man om man hade misslyckats eller om man, precis som Henning, var nyanländ till staden. Södermalm har verkligen genomgått en förvandling. Från att ha varit en sunkig plats där invånarnas enda mål var att ha råd med bröd på bordet till att bli en mötesplats för den övre medelklassens unga.

Det är en väldigt stor skillnad på dagens Södermalm (och även hela Sverige) och hur det var på Hennings tid. Men finns det några likheter då? Jag skulle säga att det är exakt vad det gör. Den oerhörda urbaniseringen som Fogelström skriver om är ingenting som har avtagit. Sverige är det EU-land som har de snabbast växande storstäderna. Idag bor mer än en femtedel av Sveriges befolkning i en storstad. Med en snabbt växande storstad så drabbas glesbygden. De gamla bruksorterna som har varit själva grundpelaren i dagens välfärdssamhälle överges. Politikerna väljer hellre att lägga pengarna på att hjälpa stadsborna än att rusta upp de gamla järnvägar som har varit livsnödvändiga för glesbygden. Och utan dessa essentiella saker så försvinner alla jobb som tidigare har funnits. Och vad händer om det inte finns några jobb? Jo, man flyttar någon annanstans, oftast in till någon av de större städerna. Under 1800-talet var Stockholm extremt överbefolkad och arbetslösheten var hög. I dagens Stockholm behöver man visserligen inte bo lika trångt som Henning och hans vänner behövde och arbetslösheten är absolut inte lika hög men det finns fortfarande problem. Det är nu för tiden nästintill omöjligt att hitta en lägenhet i Stockholmsområdet för under en miljon kronor och att få en hyresrätt är verkligen en utmaning.

"Stockholmspanorama 2009" Holger.Ellgaard

Jag fortsätter min vandring upp mot Mosebacke. Jag tänker på hur svårt jag har att sätta mig in i Hennings situation, det Stockholm som han upplever är inte detsamma som jag har lärt känna. Mitt Stockholm är en kär vän. En vän som alltid har funnits där för en. I svåra som goda tider. En vän fylld av glädje och en strävan efter det ouppnårliga. En vän som ger en en klapp på axeln och säger ”du klarar det här, det vet jag”. För Stockholm är för mig en stad där drömmar frodas, visserligen krossas många av dem men jag väljer att fortsätta tro på mina drömmar, även när ingenting går som man har tänkt sig. Så var det för Henning, han hade alltid sina drömmar och det var det som drev honom att fortsätta kämpa. Och när jag står uppe på Katarinaberget så ser jag ut över Stockholms koppartak och tänker att det är just drömmar som ligger till grund till denna vackra stad.

Hötorget stod kvar när Stockholm försvann

Hötorget stod kvar när Stockholm försvann

Elvaårige Reine åker aldrig till kollot på Barnens Ö som hans mamma har skrivit in honom på. Istället spenderar han några veckor ensam under sommarlovet i ett sjuttiotalets Stockholm för att fundera ut svar på livets väsentliga frågor sista sommaren som barn. PC Jersilds klassiker Barnens Ö från 1976 är en fantastisk berättelse som samtidigt skildrar ett Stockholm som inte längre finns. Jersilds Stockholm är nästintill oigenkännligt för dagens ungdom, trots att det utseendemässigt inte skiljer sig mycket från 70-talets glada dagar.

Reine var alltså ensam, elva år i staden. Det första han gjorde var att i sommarhettan sätta sig på den lilla trappavsatsen utanför Konserthuset och blicka ut över Hötorget. Han såg PUB, han såg torghandlarna som packade upp sina varor. Sommarlovet hade börjat och Reine hade inte ett problem i världen.

Mer än 30 år senare sitter snart elvaåriga Stina Järnek och jag på samma trappsteg och ser samma saker som Reine såg då. Hon har desto fler problem. Det är en kväll i mitten av mars och vintern håller oss fortfarande i sitt grepp, hela trappavsatsen är täckt av ett centimetertjockt hölje av nyfallen pudersnö. Till och från blåser isande vindpustar oss i ansiktet och river oss i kinderna. Den fallande snön yr vilset omkring innan den landar på trappavsatsen vi sitter på. Torgstånden lyser fortfarande i mörkret. Torghandlarna själva håller på att packa ihop för dagen och är påpälsade i stora mössor och varma jackor. De ser mest ut att vilja komma hem; fort, bort från kylan. Stämningen på Hötorget är sådär. Det är en sån där dag när medelålders män poängterar hur värdelöst klimatet är i Sverige och frågar sig varför de inte har flyttat till Spanien för längesedan. Det är en sån där dag då ett soldränkt, Stockholm i en kokande juni-värme i mitten av sjuttiotalet känns otroligt, otroligt avlägset.

Stinas första reaktion när jag berättar om Reines äventyr är förvirring. Hon förstår knappt vad jag pratar om. Överlevde han helt ensam? Vad är det för värld? Jag förstår henne. När jag läste boken var det första efter halva boken som jag insåg att det inte bara var ett fantasiland som PC Jersild ville beskriva; det handlade ju faktiskt ju om sjuttiotalet.

Det Stockholm och det klimatet Reine levde i känns för oss unga idag otroligt avlägset. När jag läste boken tänkte jag om och om igen att en elvaåring inte kan överleva ensam flera veckor i sträck utan någon som tar hand om den. Min elvaåriga syster Stina verkar instämma. Hon tror dessutom inte att hon skulle lyckas gömma sig under en hel sommar. Någon vuxen som frågar om ens föräldrar kommer man väl förr eller senare stöta på, resonerar hon. Hon undrar också varför ingen annan vuxen hittade Reine och tog hand om honom.

Bengt af Kleens artikel i Sydsvenskan tar upp precis detta, hur Jersild i Barnens Ö kritiserar sättet den dåvarande föräldragenerationen behandlade sina barn. Han menar att barnen i Reines värld väldigt ofta glömdes bort av samhället och att föräldrarna inte tog sitt ansvar. Huruvida detta faktiskt stämde är svårt för mig att avgöra. När jag frågar min pappa, som 1977 var 10 år och rimligtvis borde ha någon slags uppfattning svarar han kort och gott nej. Så hade det inte varit för honom i alla fall. Om detta beror på att min pappa istället för att vara uppvuxen i Stockholm med omnejd istället bodde i en förort till Växjö, eller på att PC Jersild helt enkelt överdriver sin kritik ska jag låta vara osagt. Idag är det tydligt att en elvaåring ensam under sommarlovet till trean skulle vara otänkbart, i alla fall för snart elvaåriga Stina. Att min lillasyster skulle vara så pass mycket mer vilsekommen än andra i hennes ålder har vi båda svårt att se. Stina själv tror inte heller att någon av hennes kompisar skulle klara sig särskilt bra ensam.

En scen får mig som 2010-talsläsare att höja på ögonbrynen lite extra. I mitten av boken befinner sig Reine en bit utanför innerstan då han stöter ihop med ett raggaraktigt ungdomsgäng. Det som händer är ytterst märkligt: ”En stund senare hade Reine blivit så modig att han gick runt bland tält och bilar och tittade. Raggarna lät sig inte störas. /…/ Senare hade de bjudit honom på mat, det var då han lärt känna Hester och de andra. De hade suttit på huk vid elden och petat i sig corned beef direkt ur burken. Hester hade slängt åt honom en halvfull burk ”Exeter” och flinat.”  Denna harmlösa attityd från ett ”farligt” raggargäng anser Stina aldrig skulle finnas idag. När jag frågar henne om hon överhuvudtaget skulle prata med någon om hon vore ensam i Stockholm svarar hon: ”Nej, jag tror inte det. Man kan ju aldrig veta vem det är, liksom om han är farlig eller så.”  

En ensam Stina Järnek på Hötorget en tisdagskväll i mars 2013. PUB och torghandlarna står kvar men Reine Larssons Stockholm är inte detsamma som Stina Järnek upplever idag. Foto: Henrik Järnek

Det är alltså tydligt att samhället förändras snabbt, snabbare än det byggs nya konserthus eller PUB-varuhus i Stockholm. Jersilds gamla sköna 70-talsvärld är spårlöst försvunnen.  Ungdomsgängen Reine möter dricker inte längre oskyldiga trefemmor, det är polsk smuggelvodka som gäller 2013. Idag är Stockholm inte lika oskuldsfullt längre. Samhällsklimatet är hårdare. Det gäller ju för fan att passa sig för gängen. Jiddra inte, aldrig fucka upp. Särskilt inte som ensam elvaåring.

Nä, en kväll som denna ska en elvaåring inte sitta ensam. Inte 2013. En kväll som denna är det bättre för henne att gå på bio och äta på McDonalds tillsammans med någon som tar hand om henne. En storebror kan väl göra precis detta. Tillsammans promenerar vi över Hötorget, in i Filmstaden Sergels lokaler. Oscarsbelönade filmen Du gör mig galen börjar om fem minuter och vi måste hinna köpa biljetter och popcorn.

När vi kommer ut från filmen igen är mörkret ännu påtagligare. Torghandlarna och deras stånd är borta, ljusen från förr lyser inte längre och vi går på osäkra ben ut i stockholmsnatten.

 

 

 

DEN SOM VILL kan se Kay Pollacks Guldbaggevinnande film Barnens Ö från 1980 som bygger på PC Jersilds roman med samma namn.

 

 

Henrik Järnek

Alla drömmars stad

Av: Kajsa Lundin och Linn Ekstedt

Där Södermalms tidlösa grå kullerstensgator träffas av förmiddagens bleka solljus och där gamla minnen från industrins revolution fortfarande finns kvar, stressar människor runt precis som i alla tider. Henning Nilsson från Fogelströms Mina drömmars stad, kom till Stockholm med framtiden och hoppet om ett nytt liv framför sig. Han såg möjligheterna staden gav honom och för honom öppnade sig dörrarna mot något ljusare. Är Stockholm samma stad som då, ger staden samma känsla av hopp och frihet som förr?

Jag blickar ut över Götgatans lätt sluttande krön, som en bit ner övergår till att bli ganska brant. Runt omkring mig skyndar människor förbi åt olika håll, alla har lika bråttom. Övanför hustaken öppnar himlen upp sig och den klarblå skyn döljs här och där av tunna vita molnslöjor, ljust grå på andra ställen. Solen bländar lätt, men trots denna ljusa och skinande uppenbarelse, är vinden likt isens andedräkt – som vittnar om att vintern trots denna vårmånad inte är borta på långa vägar. Jag tänker på hur gatan beskrivs i Mina drömmars stad och har svårt att tänka mig butikerna och caféerna längs sidorna som smutsiga barer och krogar, har svårt att föreställa mig högar med sopor i rännstenarna. Dock jag ingen svårighet att se hur gatan var centrum för nöje och mötesplats. Lite av den charmen har Götgatan fortfarande kvar.

Foto: LINN EKSTEDT

Jag följer Götgatsbacken ner mot Södermalmstorg och Slussen, som Henning gjorde så många gånger i romanen. På torget skyndar människor mot tunnelbanan eller saluhallarna, några få köper bröd av en ensam försäljare, som i den bittra kylan verkar ångra sitt val av dag att arbeta utomhus. Jag tar mig snabbt över torget och vägen och blickar nu ut över Slussen, Gamla Stan till vänster och borta över vattnet skymtar Gröna Lund. Denna del av Stockholm är min favoritplats och i det kyliga solskenet är intrycket överväldigande. Fastän jag nästan är mitt i den, är trafiken dov och inte alls nära. Vattnet glittrar, nästan sprakar, och ytan krusas lätt av vinden. Det är inte svårt att förstå varför Henning längtade så efter den här staden eller att förstå varför han förälskade sig i den senare.

“Majsöndag med sol, kunde de begära mer av staden i avskedsgåva? Vågornas glitter och flaggan som lyste från det lilla kastellets röda torn. Mängden av ångslupar och roddbåtar, det kryllande folklivet mellan scheizarna och marknadsståndnen på Djurgårdsslätten.” (Mina drömmars stad s.36)

I det här citatet beskrivs miljön på ett väldigt enkelt sätt, men får ändå på något sätt verkligen fram en känsla. Man känner att Henning trivs på den platsen och att han ser på de mest vardagliga saker som vackra. Lite som jag känner när jag står och ser ut över vattnet.

Foto: LINN EKSTEDT

Den kalla luften bär med sig en svag doft av avgaser och matos från restaurangerna nere i saluhallen. Det känns att industrin fortfarande finns kvar på den här platsen, även fast den inte är lika påtaglig som för hundra år sedan; en skorsten på andra sidan vattnet släpper ut sin svarta rök som stiger mot himlen, lyftkranar syns lite här och var med massvis med arbetare i orangea och gula kläder. Likt neon lyser de, lite malplacerade i denna tidlösa vackra del av Stockholm, men på något sätt är de helt rätt. Arbetarna har alltid funnits här, som Henning och hans vän Tummen; arbetare vid stearinfabriken i Barnängen. Arbetarna i neonfärger fortsätter med sitt arbete. De fulländar på sätt och vis dagens stadsbild och idé om hur stadens liv ska se ut.

Henning Nilsson bodde som inneboende tillsammans med några andra fattiga, mest unga, människor. De bodde på en fattig del av söder, där vägglössen sprang i de smutsiga väggarna och där huvudlössen alltid var närvarande.

“Solen hann knappt mer än att kisa över bergskanten mot öster förrän livet myllrade fram ur de små kåkarna intill sjön. Storsäckens fyrkantiga hustru slog upp kammarfönstret och släppte ut den dävna nattluften som ersattes med den tidigt på morgonen  ännu uthärdliga stanken från avträden och sophögar.” (Mina drömmars stad s. 41)

Foto: LINN EKSTEDT

En lätt men träffande beskrivning av hur staden vaknar igen efter natten. Stanken från avträde och sopor beskrivs, men knappt som något alltför störande eller ovanligt. Det är en naturlig del av stadslivet, fanns det människor fanns stanken. Om Storsäckens hustru hade slagit upp kammarfönstret en vårmorgon i vår tid, hade resultatet i princip blivit detsamma. Nattluften hade släppts ut och ny luft hade släppts in. Skillnaden skulle ligga i stankens karaktär. Idag skulle stanken vara rökig, en aning dammig och avgasstanken skulle vara överväldigande. Fastän staden på Hennings tid var full av sopor och skräp på gatorna, var invånarnas bild av möjligheternas Stockholm så positivt uppbyggd så att de bortsåg från det. Det är beundransvärt att en så smutsig stad kan ses som så ren på grund av alla dess möjligheter.

Jag tänker tillbaka på vad min pappa har berättat om varför han en gång flyttade till Stockholm. “Det öppnade nya möjligheter.” sa han. Nya möjligheter. Här fick jag ännu en uppenbarelse om att dagens Stockholm genomsyrades av den forna idéen om staden på Hennings tid. Denna eviga tanke om förbättring och utveckling satt som en stengrund i folkets tankar och det var inget som skulle förändras.

Tillbaka vid Slussen tar en iskall vindpust tag i mitt hår så det virvlar framför ansiktet. Jag för bort det med handen och blickar en sista gång ut över det mörka vattnet som nu är i skugga och de ståtliga husen. Kanske är det här staden där drömmar föds – och kanske är det hur man bemöter dem som avgör om de uppfylls eller ej. Kanske finns det plaster som bara är till för drömmar - och andra platser där drömmar blir verklighet. Jag vill tro att det finns sådana platser i världen. Kanske är Stockholm en av dem. En stad där man fångar möjlgheter. Alla drömmars stad.

Foto: LINN EKSTEDT

TIPS!

Om du känner för att få en bild av hur det var i Stockholm under tiden berättelsen Mina drömmars stad utspelar sig, åk till Södermalms höjder, Götgatsbacken, Slussen och Södermalms torg kommer att ge dig ett oförglömligt intryck av Stockholm - då och nu.

Stockholms historier

Doktor Glas är en svensk klassiker med över 100 år på nacken. I bokens första kapitel promenerar doktor Glas längs Stockholms gator från Vasabron, via Gamla Stan, till Klara kyrka. Här får vi följa med honom på promenaden ett decennium senare och se ut över dagens Stockholm. Detta är en resa i tiden. Detta är en resa i Stockholm då och nu.

Bilarna som susar förbi fyller andningsluften med en tryckande lukt av avgaser och det blir svårt att koppla bort Stockholmsstressen. En uppfriskande och lugn promenad i doktor Glas fotspår förstörs av den tutande trafiken. Det är under en av hans många kvällspromenader som vi för första gången får möta doktor Glas i boken med samma namn av Hjalmar Söderberg. På väg ner för Tegelbacken och över Vasabron i centrala Stockholm vandrar han efter ett sjukbesök en varm sommarkväll i juni. I panik över att möta pastor Gregorius vänder han sig mot broräcket och ser ut över Helgeandsholmen. Här står jag nu, över 100 år senare, en isande marsdag och gnider frenetiskt mina händer mot varandra för att få upp värmen, samtidigt som jag ser ut över holmen som idag är bebyggd av riksdagshuset.
                      Doktor Glas är berättelsen om en doktor som ställs inför ett moraliskt dilemma; får man döda en människa om det räddar någon annan? Personen han vill rädda är en ung kvinna han har förälskat sig i som är gift med pastor Gregorius, en bister man med ett osympatiskt utseende. Läsaren får följa hans funderingar i en dagbok som utspelar sig under fem månader i Stockholm.

                      När jag står på bron och ser mindre isflak flyta ner längs Mälaren i sakta mak försöker jag föreställa mig doktor Glas stå här. Till skillnad från honom måste inte jag anstränga mig för att inte bli uppmärksammad där jag står i den kalla marssolen. Inte en människa stannar och ser ut över det ståtliga riksdagshuset, vars matta fasad framhävs i solljuset. Stockholmarna rusar förbi, inte för att de inte uppskattar husen omkring - utan för att de har en tydlig rikting, ett mål. Var målet ligger kan jag bara undra.
                      Utsikten från bron har förändrats sedan doktor Glas tid. Riksdagshuset reser sig mitt i vattnet och utstrålar makt trots sitt avdankade utseende, men när boken utspelar sig har detta hus ännu inte byggts. ”Helgeandsholmens grå hus, den gamla badstuns söndriga götiska träarkitektur som speglades bruten i det rinnande vattnet(…)” berättar han om under promenaden i bokens första kapitel. Gregorius talar även om hur skamligt det är att ett riksdagshus ska byggas på den lilla holmen. 1897 började riksdagshuset byggas och 1905, samma år som romanen gavs ut, flyttade riksdagen in. Och visst ser det lite lustigt ut med ett stort hus på en liten holme mitt i Mälaren.
                      Vandringen fortsätter till Gamla Stan och in i gränderna kring Storkyrkobrinken. Utanför de höga husen som kantar gatan står pallar och ställningar som skvallrar om ett pågående byggarbete. Gränderna är ödsliga och trånga. Skuggorna som Söderberg en gång föreställde sig falla över doktor Glas skymmer även min väg. Ju närmare kärnan av Gamla Stan man kommer desto mer livfull blir omgivningen. Trots vinden och kylan smyger sig lukten av mat sig på när jag ser turisterna gå in och ut ur butiker fyllda med foton av kungafamiljen och vikingahjälmar.

                      Helga Gregorius har kommit till doktor Glas i ett mycket genant ärende. Första gången hon omnämns i boken är under doktorns promenad längs Storkyrkobrinken. Hon vågar här inte berätta vad hennes angelägenhet är eller rör sig om, utan rusar ut rodnandes med halsont som ursäkt. Senare visar det sig att hon vill ha hjälp av doktorn att övertala hennes make, pastor Gregorius, att inte göra några erotiska närmanden då hon finner dessa outhärdliga. Då doktor Glas är förtjust i henne kan han inte låta bli att hjälpa till så gott han kan. På så sätt dras han in i en härva av förvecklingar och dilemman. Redan gåendes genom Gamla Stans rutnät av gator talar han om att döda pastorn. En ful och smutsig tanke bland vackra och smutsiga gator.
                      Ute på Skeppsbron, dit Doktor Glas har fört mig, blåser vinden stark och frisk. Romanens värmebölja är bokstavligen bortblåst och lämnad kvar är en kyla mer intensiv än tidigare i och med solens nedgång bakom min rygg. ”Då jag gick hem i den onaturliga, bleka nattskymningen, tycktes mig hettan åter lika tryckande som mitt på dagen(…)”. Ute på bron har doktorn tappat sitt humör efter mötet med Gregorius på Vasabron och precis som hans sinnesstämning beskrivs luften som mättad av ångest. Där jag står är dock ångesten långt borta. Skeppsholmens ståtliga byggnaders prakt framhävs av det avtagande solljuset. Mälarens vatten glider sakta ut ur Stockholms mitt och glittrar magiskt. Glada turister med kameran i högsta hugg springer förbi i jakten på den bästa bilden av slottet som om det vore en lekplats och fotografering leken. 
                      Sista anhalten för denna promenad är vid Klara kyrka, ett stenkast från T-centralen och innerstadens puls. Det är någonstans här omkring som doktor Glas bor. Han sitter ofta och skriver vid sitt fönster med utsikt över Klara kyrkas kyrkogård. Det är här han funderar över sitt liv och sin tillvaro. I boken är det tyst förutom ett enstaka skratt från de förälskade paren under honom, men jag tvivlar att det någonsin har varit tyst här under 2000-talet - byggnadsarbetets slammer från alla håll, trafikens broms- och startljud och sorlet från alla människor omkring. Det är en vacker kyrka och kyrkogård trots vinterns nakenhet, men det var länge sedan detta var en plats för tankar och kontemplation.

                      Klara kyrka är Sveriges och Skandinaviens näst högsta kyrka med ett torn på 116 meter. Den byggdes under 1500-talet och är idag känd för sitt samhällsengagemang. För doktor Glas är denna kyrka delaktig i många kapitel. När han känner sig förvirrad står kyrkan där som något stadigt och konstant. Inte bara doktorn finner lugn här. Kyrkan arbetar aktivt med att hjälpa missbrukare, prostituerade och hemlösa. När jag beundrar det höga kyrktornet känner jag doften av mat och ser en lång kö av människor. Några dagar i veckan anordnar de ett soppkök för de behövande. Kyrkan stöttar idag dem som har hamnat snett, något alla, även doktor Glas, hade behövt i de mest ensamma stunderna.
                      Stockholm har förändrats mycket under tiden mellan boken och idag. Många byggnader är desamma, men människorna är andra, känslan är annan och doften likaså. Var hade doktor Glas promenerat idag? Hade han funnit livfullheten inspirerande eller hade han dragit sig undan? Och hur mycket påverkade miljön honom och hans handlingar? Det vet vi inte, men ett nytt Stockholm vet vi bär med sig nya historier.

av Cecilia Landelius 2013-03-28

 

Betyg, svett och tårar

Betyg, svett och tårar

"Den är uppförd som en mycket allvarlig angelägenhet, tronar likt ett kunskapens monument med spetsiga stuckaturer som skjuter ut under plåttaket och över fönstren." Så beskriver huvudpersonen Saga i boken "Alltings början" av Karolina Ramqvist när hon för första gången, en augustimorgon kliver in på Södra latins skolgård.

Där arbetarklass möter frispråkiga reklamarungar och hipsters, i hjärtat av Södermalm ligger en viktig del av Stockholms kulturminne, Södra Latins gymnasium. 1891 stod den färdig. Idag är den full av minnen och traditioner från gångna generationer men också förväntan och ambitioner från nya. Där så många framgångsrika människor innan oss har formats. Ibland är den en boja runt min fot i form av arbete och examinationer som aldrig tycks avta. Men just i detta ögonblick känns den som kronan i toppen av trädet som är staden. Jag vet inte om det är för att jag verkligen älskar min skola eller om jag bara just i denna stund är uppfylld av stolthet över historia och traditioner som passerat genom denna byggnad som jag nu befinner mig i. Utifrån, majestätisk och kraftfull med sina rostbruna tegelstenar tornar den upp sig. Inifrån, sliten och härdad men varm och välkomnande. För eleverna är den en kammare av drömmar och gemenskap men kan även vara ett fängelse av ångest. Men för de flesta stockholmare är den blott en vacker, gammal byggnad från en tid ingen minns idag. Men namnet "Södra Latin" klingar olika i allas öron.

Jag tror att klockan är halv nio och jag sitter på andra våningen, på bänken mellan trapporna utanför aulan. Mitten av skolan. På anslagstavlan bakom mig sitter affischer med feministiska och anti-rasistiska budskap. Inifrån aulan ekar en vemodig jazz-slinga som inte tycks leda någon vart. Generationer innan gör sig påminda i utslitna trappsteg och bänkar. Prestigen ligger tjock i luften och blandas med doften av cigarettrök från elever som röker på skolgården och jag tänker att det är så här det måste ha doftat när Saga gick här. Och precis som för 20 år sedan är det dunkelt inne i skolan och man kan knappt skymta himlen någonstans inifrån skolan. På något sätt känns det som att inget har förändrats. Mina tankegångar avbryts av ringsignal från en Iphone. Bredvid mig på bänken sitter Johan, min vän sen 12 år tillbaka. Han tar upp telefonen och svarar. "Jag försöker plugga" säger han mekaniskt till personen i andra änden. Personen verkar förstå direkt och kort därefter lägger han på luren och lägger ner telefonen i fickan igen. "Det är sjukt mycket nu" säger han och skakar på huvudet. Jag tänker att det är det alltid. (Johan ser inte ut som den stereotypiska eleven på Södra latin. Han har inte kängor och inte svarta kläder. En stereotyp som existerade även då Karolina Ramqvist gick här.) Han har på sig en rutig skjorta och väskan som står lutad mot bänken är tung av skolböcker. Jag frågar vad han tycker om byggnaden och om platsen. Jag frågar honom om han känner till något om Södra latins historia. "Typ vilka som har gått här, menar du?" svarar han och jag rycker på axlarna. "Inte mycket, alltså. Men det har ju gått en del profiler här" säger han med ett brett leende. "Tranströmer, Skarsgårds, Khemiri och typ Ted Gärdestad". När jag frågar om han tror att det påverkar honom idag svarar han "Nej, inte direkt. Det är inget man tänker på varje dag eftersom jag är här hela tiden. Men när man blir påmind om det så är det klart att man tycker att det är speciellt att vandra i stora personers fotspår. Personer som har uträttat saker och satt sin prägel på samhället." Av Johans blick att döma kan jag dock inte dra någon slutsats huruvida han tycker att det är fantastisk motivation eller orättvis press.

Medan Johan skyndar iväg till en lektion och lämnar mig ensam i det stora trapphuset börjar andra elever välla ut ur klassrummen. Människor jag känner, människor jag har sett förut och människor som jag aldrig sett och jag kan inte låta bli att låtsas för några sekunder att jag är Saga under hennes första skoldagar och ser på allt som händer som något nytt, som om jag var ny här.

"Det är frestande att beskriva det som pågår mellan lektionerna i skolan som ett cocktailparty ... lektionerna är transportsträckor, de är konturlösa mellanrum mellan stunderna då alla står i solen på trappan på baksidan och röker och skakar hand kors och tvärs och faller i varandras armar och skriker högt.”

Denna mening har jag i bakhuvudet när även jag reser mig från bänken för att gå på lektion. Jag tänker att det inte är en särskilt smickrande bild av hennes gamla skola som Karolina Ramqvist målar upp i början av sin roman ”Alltings början” men ändå en tämligen pricksäker beskrivning av denna väldigt speciella byggnad, dess personers ideal och ambitioner. I litteraturen finns som bekant en kraft att få saker att verka spektakulära och det är lätt att glorifiera något på papper men det är en kraft som jag inte tycker att Karolina Ramqvist har använt sig av i boken och det gör det hela mer påtagligt och intressant att läsa. När jag sen granskar skolans historia verkar den som en sagoplats dit drömmar går för att bli verkliga. Men när jag går in i klassrummet så känner jag inte helt olikt Saga i boken att när man är elev på skolan är det inte så mycket annat än en skola med allt vad det innebär. Press, ångest och prestige. Kamratskap och kärlek. Vad det är som är så gripande fantastiskt med Södra latin glömdes bort någon gång i början av 2000-talet. Och nu är dess historia lika utnött som böckerna i det gamla biblioteket. Byggnaden är vacker och mäktig och likt människorna har den inte förändrats sen 1991, bara Södermalm runt om den och elevernas respekt för skolans historia och rötter. Men om man letar efter en magisk drömverkstad där genier skapas och trender sätts idag så finns det nog andra platser man skulle kunna besöka, i min ringa mening.

Södra Latin av Michael Kazarnowicz (BY-NC-SA)
	Vill du veta mer om Södra latin? Om så är fallet kan jag starkt rekommendera: Filmen ”Hets” av Alf Sjöberg från 1944 Filmen ”G – Som i gemenskap” av Staffan Hildebrand från 1983 Författaren Peter Pohl som skrivit flera böcker om hans syn på skollivet på Södra latin.

 

Att åka kälke eller att åka pulka?

 

Följ med på en resa där Per Anders Fogelströms beskrivande och tilltalande skildringar av 1800-talets Södermalm möter verkligheten. På samma gator som du och jag idag går på gick Henning, huvudkaraktären i romanen ”Mina drömmars stad” på under en tid som ingen av oss idag levande har upplevt. Det sena 1800-talet. 

”Pojken drömde. Staden väntade.”

Så slutar både det första och det sista kapitlet i Mina drömmars stad. Boken handlar om en stad som så många fötts, arbetat och dött i. En stad som växt och ständigt förändrats. I denna stad bor jag. Och det var också i denna stad som Henning bodde. Jag talar om Stockholm. Året var 1860. Henning ser som 15-åring för första gången staden i hans drömmar skymta bakom mälarsidans berg. Han ser förväntansfullt mot staden och undrar vad för möjligheter den har att erbjuda.

Boken skildrar Stockholm och livet på söders gator under 1860-1880talet. Jag känner igen mig i många av Per Anders Fogelströms miljöbeskrivningar eftersom jag bor i området där boken utspelar sig. Jag har varit på de flesta platserna vilket gjorde det lätt för mig att föreställa mig hur det hade kunnat se ut på Hennings tid och jämföra med hur platserna ser ut idag och låta litteraturen möta verkligheten.

Jag går upp för trapporna mot Vita Bergsparken och lämnar gatorna och trafiken bakom mig. Vita Bergsparken är en av de få platserna i Stockholm som har bevarats i grönska och inte förstörts med bebyggelse. Jag känner igen mig i området då jag bor på Nytorget där Lotten, flickan som Henning gifter sig med, bodde med sin mamma Tvätt-Malin. Så detta är inte första gången som jag tar mig upp för trapporna på Skånegatan mot Vita Bergsparken. Men denna gång blir mitt besök i parken annorlunda. Nu ska det nutida Vita Bergen möta det Vita Bergen som Mina drömmars stad skildrar. Solen skiner från norr och när jag kommer upp på berget försvinner de flesta ljuden från stadens bilburna vägar och ersätts med fågelkvitter från fåglar som byggt bo i parkens träd. Lite snö från den långa vintern ligger kvar och det känns som att historien är bevarad på ett annat sätt här uppe, till skillnad från nere på gatan där affärer trängs och människor skyndar fram. Här uppe finns gamla staket från Hennings tid bevarade och jag ser backarna där han åkte kälke med sina första vänner i staden. Olle, hans fästmö Kerstin, och så Maja förstås. Det var dessa vänner som hjälpte honom att ta sina första steg och göra sig hemmastadd i staden.

Vita Bergsparken. Foto: Helga Wahlström

”Olle visste en speciell backe uppe i Vita Bergen, den började högst uppe på berget och slutade först vid bondekvarteren intill vintertullen. Grå träkåkar hukade tyngda av snö och vintersnoriga ungar glodde ur dragiga skjul och vinda plankportar. Högst uppe var berget kalt och tomt, som om vinden svept bort all mylla och hindrat buskar och träd att växa där”

Citatet är taget från början av boken då Henning bara är en pojke, staden är ny för honom och Olle är hans vägvisare. Själv har jag åkt pulka i samma backar och tumlat omkring i snön på samma plats. Det känns övernaturligt att stå vid backen och se framför mig ungdomar från 1860 talet åka kälke i samma backar som jag åkte pulka i för bara någon månad sedan. Även om det var över 100 år senare som jag och mina vänner tog oss till Vita Bergen med våra pulkor så känns båda tillfällena så nära varandra. Senare i Hennings liv, när staden inte längre var ny, då han hunnit hitta en fast punkt i tillvaron och låsts fast under stadens makt och rutiner finns det ett kapitel då han återigen är i backen. Denna gång ser dock hans liv annorlunda ut. Han lever i ett hus på Åsöberget med sin hustru Lotten och hans bästa vän Tummen och hans fru Matilda. Henning har nu fått ett ansvar i livet, han måste försörja sin fru och sina barn. Efter mycket slit för att hålla livskvaliteten dräglig bestämmer sig Henning för att ta med sig sina barn och åka lite kälke, för att lätta på tillvaron och dessutom göra Lotten glad. Han gör allt för att Lotten ska bli glad. Såhär lyder ett citat från det kapitlet: ”Barnen fick kliva upp och hoppa sig varma först. Sedan placerade Henning Agge längst fram, satte sig själv med ryggen mot de bakre stolparna och tog Emelie i knäet, sköt dem framåt med klackarna, kände farten öka, höll tag om barnen som skrek av förtjusning” Den största förändringen är ansvaret som lagts på Henning. När han kom till staden har han bara sig själv att ta hand om, till skillnad från det andra tillfället han åker kälke nerför Vita Bergen då han har barn att vara försiktig med, och inte bara barn, utan också sina egna barn.

Jag går vidare igenom Vita Bergen. Nu har nya hus dykt upp på platsen och jag ser Globen sticka fram i horisonten. Det är en märklig känsla att vara i verkligheten, men ändå inte. Det börjar bli kyligt och jag fortsätter med raska steg gå längs med Malmgårdsvägen. Mitt mål är att besöka huset där Henning fick hyra plats som inneboende i 6 år, vilket faktiskt finns kvar. ”Färgargården” hette det där Henning fick bo. Idag heter adressen ”Färgargårdstorget 9 ” 

”sköt upp dörren till det mörka rummet. Långsamt vande sig Hennings ögon vid dunklet. Såg den svartrökta öppna spisen, de små fönsterrutorna som varit trasiga och skarvade genom att glasen placerats över varandra. De fläckiga tapeterna som flagade, två sängar, några madrasser och trashögar på golvet. Gumman och jag ligger i kammarn innanför med de minsta ungarna, sa Storsäcken. Ni blir inte mer än 7 här, så det blir inte så trångt”

Färgargårdstorget 9. Foto: Helga Wahlström

Så förklaras Hennings första intryck av det som under lång tid skulle bli hans hem. När jag gått en bit på Malmgårdsvägen frågar jag mig fram och finner ett litet torg som jag aldrig sett förut. Det långa gula huset, vilket det står Färgargårdstorget 9 på är en kontrast mot de höga och moderna husen bredvid och jag förstår direkt att jag hittat rätt.

Fönsterluckorna är gröna och huset målat i en smutsig gul färg, säkerligen ommålat sedan 1800-talet. Det råder en liten kuslig stämning kring huset och det känns som att jag åker tillbaka i tiden. Dåtiden blir så verklig. Taggbuskar hänger över dörrkarmen, men kikar jag in i fönstren ser jag några fint inredda rum. Jag förstår att någon bor där idag. Det blir inte mindre kusligt när jag knackar på om och om igen och ingen öppnar. Till slut ger jag upp och sätter mig ner och iakttar huset istället. Det var där inne som Storsäckens alla inneboende bodde, där inne låg de och trängdes på madrasserna. Där slog fadern sin dotter. Och där utanför sitter jag nu och inser hur mycket historia det gömmer sig i Stockholms gator och gränder.

Tips:

Besök temalekplatsen Bryggartäppan 

vilket är en lekplats upprustad på uppdrag av Södermalms stadsdelsförvaltning och byggd av lekplatsbolaget. Lekparken är en miniatyrvärld gjord utifrån Fogelströms miljöbeskrivningar i Mina drömmars stad och tiden mellan 1860-1880talet. I lekparken får barnen leka i de olika husen som beskrivs i böckerna. Detta är en litterär upplevelse tydligt kopplat till historien. Hur litteraturen möter verkligheten blir extra tydligt här då moderna höghus står precis intill parken och dess charm. 

I Stockholms Stadsmuseumsfaktarum finns det en karta som beskriver platser där Mina drömmars stad utspelar sig.  

Lekplatsen Bryggartäppan. Foto: Helga Wahlström

Lekplatsen bryggartäppan. Foto: Helga Wahlström

                                                                  Helga Wahlström