En längtan i ett stumt vakuum

Trots att Stockholm är en storstad med uppåt en miljon invånare är vår förmåga till samtal nästintill obefintlig. Stumheten som råder på Stockholms gator är ledmotivet i Arne Dahls deckare En midsommarnattsdröm där tystnaden invånarna sinsemellan görs olustigt märkbar. Jag gav mig ut i stockholmsrusningen för att förhoppningsvis hitta en annan, mer talför sida av Stockholmarna.

Klockan är halv åtta, det är fredag och morgonrusningen är i full gång. Bilar tutar, cyklar rasslar och skosulor smattrar mot asfalten på Hornsgatan. Runt omkring mig jäktar människor förbi med långa kliv  - jag själv står still och betraktar. Känslan av att vi alla rör oss i våra egna bubblor känns obehagligt påtaglig, de få decimeter som skiljer oss fotgängare åt känns som milslånga avstånd. Inte ens när en jäktad mamma, balanserandes med barnvagn i ena handen och ryggsäck, mobiltelefon och pappersmugg i den andra, kör sitt bäbisfraktande fordon rakt in i mitt ben lyckas vi se på varandra i samförstånd över livets oundvikliga missöden. Istället skyndar mamman vidare, zick-zackandes mellan kostymklädda herrar och klackskorsförsedda damer. Jag står kvar och lyssnar till tystnaden i en högljudd Stockholmsstad, tystnaden som råder mellan dess invånare.

Just denna avsaknad av dialog är ledmotivet i Arne Dahls deckarroman En midsommarnattsdröm. I en rad olika situationer låter författaren bristen på kommunikation ligga till grund för trassliga relationer, sociala svårigheter och komplotter som så enkelt går att lösa, kunde vi bara prata med varandra. Redan i det andra kapitlet får vi smaka på konsekvenserna av invånarnas oförmåga till samtal. "Han använde inte ord på det sättet. Som samtal. Som dialog." Karaktären Naska Rezazi syftar på sin bror Nedim. Naska har under en längre tid känt att de två syskonen tappat mer och mer av kontakten sinsemellan och det har nu gått så långt att hon fruktar för sitt liv.  

Stockholmsskildringen i boken är inte lika platsbeskrivande som den är person- och stämningsbeskrivande. "Stockholm borde ha slukat mig, men du hittade mig" tänker Naska och sätter därmed ord på den känsla av anonymitet som följer läsaren boken igenom. Stockholm är måhända inte den största av städer, men liksom Naska tycker jag mig försvinna in i stadens vimmel. Möjligtvis fångar jag någons blick på min väg, men i första hand tar jag mig obemärkt förbi mina medinvånare.

Från Hornsgatan promenerar jag  vidare ner mot Långholmen, en av alla öar som utgör Stockholms yta. Vid Hornstulls tunnelbanestation anar jag vattnet som än ligger täckt av stora isflak. Med Mälaren ett par hundra meter framför mig fortsätter jag ner till Bergsunds strand och viker av till höger mot Långholmsbron. Då Långholmen tidigare varit en fängelseö har bron, efter den venetianska bron "il Ponte dei Sospiri" som förband  Venedigs domstol och fängelse, i folkmun kommit att kallas Suckarnas bro, då detta är vad "Ponte dei Sospiri" betyder.


Långholmens vatten ligger stilla under det uppsprickande istäcket. Tanken på att ta sig ett dopp känns föga lockande, ändå letar jag mig fram till strandkanten och  sänker ner handen i det mörka, kalla. Långholmen porträtteras i En midsommarnattsdröm som en idyllisk liten oas i en rörig stad, som en plats där människor mot alla storstadsodds ändå vågar interagera, måhända inte i intellektuell konversation, men åtminstone på ett lekfullt plan. Här pågår, i boken, nämligen en tävling mellan en patolog och en äldre dam om vem som först förmår trotsa vinterns järngrepp om Pålsundets vatten och ta ett par simtag i sjön.


Foto: Tove Helminen

Eftersom jag själv är en badkruka och absolut inte vill simma hoppas jag på att någon annan ska våga kasta sig i mellan isflaken. Patologen och damen skyr nämligen inte en istäckt sjö, de trotsar isen och badar ändå, "När han tidigt i våras såg henne stå och känna på vattnet mellan de sista isflaken iklädd sin vanliga storblommiga baddräkt sprang han bara rakt ut och kastade sig i. Han dolde väl att han skrapade bröstkorgen mot ett isflak. När han kom upp med sammanbitna tänder och armarna korsade över den blödande bringan sa damen: - Är det lika kallt som igår?". Men nej, ingen av de förbipasserande morgonmotionärerna verkar ens reflektera över att vattnet skulle vara baddugligt, istället tittar de på min hand i vattnet med stor skepsis.

Som alternativ till att hitta någon badsugen invånare hoppas jag kunna växla ett par ord med någon av de bofasta. Här, i den lilla symbiosoasen, bör jag väl om någonstans kunna etablera kontakt?
- Hallå? jag drar upp min nu rätt avdomnade hand ur vattnet och går fram mot en medelålders kvinna i sällskap av en terrier. Hon tittar bort, drar i kopplet och skyndar bort mot höghusen. Kanske är det min kamera med stort vidvinkelobjektiv som skrämmer bort henne, kanske har hon bara bråttom till jobbet. Men jag ger inte upp min önskan att bryta den en stockholmare evigt åtföljande tystanden och traskar vidare längs grusgången i jakt på någon att prata med.



Foto: Tove Helminen

Efter att ha försökt inleda ett samtal sträckandes längre än till "god morgon"  med två nya hundrastande stockholmsbor och till svars endast mötts av stressade ursäkter om att hundrundan måste hinnas med innan jobbet ger jag upp mina ansträngningar. Trots villorna med sina trädgårdsland och fågelholksprydda björkar infinner sig inte riktigt den där småstadskänslan jag hoppats på och läst om i boken. Måhända är min bild av småstäder, i vilka jag framför mig ser människor småpratandes framför trädgårdsgrindarna, inte helt objektiv, men hur subjektiv bilden än är stämmer den inte överens med bilden jag får av Långholmen. Här är man lika tyst som på den hektiska Hornsgatan.

"Tystnaden. Som hon älskade den.". Jag tittar ut över Pålsundet och lyssnar efter vad Naska måste ha hört i sin älskade tystnad. Någonting måste hon ha hört, tystnad i sig är bara ett hålrum, ett hålrum där annat kan finnas. Kanske finns där plats för längtan. Trots att jag befinner mig mitt i en storstad, omgiven av uppåt en miljon människor längtar jag efter sällskapligt gensvar. En längtan som frodas i ett stumt vakuum.

 

Av: Tove Helminen

”En ros till invandrarna, solidaritet, syskonskap.”

Tensta. Namnet har en negativ klang i många av ”innerstadskidsens” öron, sådana som vi vill säga. Ord som våld, misär, arbetslöshet och fattigdom kopplas ofta samman med denna stockholmsförort. I Lena Anderssons bok ”Var det bra så?” är det just dessa teman som präglar hennes uppväxt under 70 och 80-talet i detta område. Vi åker till Tensta för att se efter själva om platsen har förändrats sedan dess eller om hennes beskrivning än idag stämmer in.

Vi hoppar på tunnelbanan vid Fridhemsplan och tar tåget till Tensta, där de vitmålade bergsväggarna fylls av poesi, bilder och orden ”syster- och broderskap” på olika språk. Den färgglada tunnelbanestationen vill ge intryck av en sammanhållning och lojalitet. På en skylt kan man läsa; ”Konstnären vill med sin konst hylla de människor som bor här, under temat ’en ros till invandrarna, solidaritet, syskonskap’”.

Efter att ha läst ”Var det bra så?” av Lena Andersson kan man inte hjälpa att ha en tveksam inställning till det påstått mångkulturella och blomstrande Tensta. Samma Tensta som i boken beskrivs som en obehaglig motsats, där människorna grupperar sig själva efter ursprung, popularitet och etnicitet och utan vidare kastar glåpord till varandra. Lena Andersson beskriver Tensta, eller Stensby som det heter i boken, ur Lotta Anderssons ögon som vi får följa från barnsben till vuxen ålder. Lotta skriver i en skoluppsats ”Under alla fräscha frukter, glänsande äpplen, bananer, papayor, dadlar, ligger Stensby som ett ruttet pysande fikon”.

Vi tar rulltrappan upp till torget som besmyckas med en avstängd fontän i mitten. En husfasad täcks av ditmålade flaggor från hela världen: Spanien, Turkiet, Italien, Finland, Frankrike. Precis där intill möter vi Mohmod Cher som kom till Sverige år 1995 och har bott i Tensta i 7 år. Han är missnöjd med Tensta och hävdar att situationen bara blir värre. Staten tar inte hand om området tillräckligt mycket och kriminaliteten ökar.

”Arbetslösheten är stor. Folk bryr sig bara om sig själva.” – Mohmod Cher

Det görs tydligt i boken att 70-80-talets Tensta saknade glans och trygghetskänsla. Byggprojekt efter byggprojekt påbörjades för att skapa nya bostäder, kanske mestadels till de invandrare som skuffades ut i den betongklädda förorten.
Skolan som Lotta går i anordnar temadagar där de förespråkar solidaritet och brödraskap. Tidningarna skriver om det mångkulturella blomstrande Tensta. Innerstadsbor skryter om att de åker och handlar frukt av invandrare på Tenstas torg. Samtidigt är den etniska segregationen i Lottas omgivning konstant påtaglig.

”-Mald turk i en rutten burk smakar urk, bara så att du vet.
-Du ska inte yttra dig din äckliga lilla gula kines.
-Sverige är väl ett fritt land. Jag får yttra mig hur mycket jag vill.”

Vi träffar Ariel, 16 år. Hon har bott i Tensta i 9 månader och hävdar att där finns en tydlig etnisk gruppindelning. ”Det är lite läskigt på kvällen. Många skriker och hånar varandra om vart man kommer ifrån.”

Vi träffar även en 15årig kille som går i Rinkebyskolan och har bott 1 år i Tensta. Han berättar att ursprunget man har spelar stor roll i gruppindelningen på hans skola. Det är vanligt att man umgås med folk av samma etniska bakgrund som en själv.

Frågan är då vart denna gemenskap som så fint bemöter en nere i tunnelbanan finns? Alla som vi har pratat med bevittnar om en verklighet som ser annorlunda ut. En verklighet som ter sig råare än det soliga Tensta som beskrivs på de slitna skyltarna nere på tunnelbaneperrongen. Det Tensta som möter oss idag, 2013, verkar inte skilja sig mycket från det som Lena Andersson beskriver i sin bok.

År 2012 blev Tensta utnämnt till Stockholms otryggaste förort. Vi frågar två olika personer om de tycker undersökningen stämmer. Monika, 20 år: ”Området känns inte riktigt tryggt men jag har själv aldrig varit med om något. Det kan vara läskigt att gå hem själv på natten. Min pojkvän är svensk och när han var på väg hem en gång var det ett stort gäng som skrek ’Jävla Svenne!’ efter honom.”

Qaisar Mahmood skriver i bokens förord: ”Under 80-talet var det en accepterad tanke att turkar skulle buntas ihop med turkar och att finnar lekte bäst med andra finnar”. Kan det vara så att det ser likadant ut mer än 30 år senare? Syskonskapets och lojalitetens Tensta känns plötsligt väldigt avlägset.
”Staten bortprioriterar Tensta. Vi har inte ens en bank, då måste man åka till Kista. Samtidigt lägger de 13 miljarder om året på medlemskapet i EU.” Säger Mohmod Cher. Han visar upp ett kvitto på ett kontoutdrag. Vi kan läsa att när han betalat sina räkningar är hela hans inkomst spenderad. ”Jag måste låna två tusen kronor av mina döttrar varje månad för att det ska gå runt”

Vi samlar en smula nedslaget ihop våra papper och beger oss tillbaka mot tunnelbanan för att återvända hem igen. Från tågets fönster ser vi Tensta försvinna. Skyltarna med sina citat och slagord om brödraskap flimrar förbi och vi kan inte hjälpa att undra; var det bra så?

Av: Hanna Lilja och Dina Miglis, Hu2b