Stureplan- en plats för alla?

I Jens Lapidus roman Snabba Cash får vi en ganska kall och osympatisk bild av livet kring Stureplan. Alla som inte har en fet plånbok att köpa de bästa av allting med hör helt enkelt inte hemma där. Människorna som gör det är unga, välbärgade stockholmare som fyller sin vardag med de allra dyraste aktiviteterna. Romanen är skriven 2006, och efter bara sju år kan vi förse oss med en annan, betydligt trevligare, bild av livet kring Stureplan.

Stureplan, the place that never sleeps. Nattlivet kring Stureplan är nästintill mytomspunnet. De mest exklusiva klubbarna finns däromkring och en majoritet vill dit för att synas och höras. Det spelar ingen roll att priset på drinkarna och inträdesavgiften är högre jämfört med de flesta andra ställen. Det enda som spelar roll är att man kommer in. Om det innebär att spendera lite extra av studiebidraget så får det bli så för de allra flesta.  En av huvudkaraktärerna i Snabba Cash, JW, och hans brats till kompisar hänger på dessa klubbar och gör sig av med minst tvåtusen kronor var på en kväll. Man behöver dock inte spendera pengar på ett eget drinkbord och man behöver inte beställa champagne. Man behöver inte spendera minst tvåtusen kronor för att ta del av vad Stureplans nattliv har att erbjuda. Därför lockas ungdomar från hela Stockholm dit.

  När jag står under den så kallade ”svampen” och betraktar alla dessa människor runt omkring ser jag många av Lapidus stereotypa Stureplanskillar och Stureplanstjejer. De har märkeskläder av dyraste sort, väskor, skor, solglasögon, klockor, allt är som taget från modesidorna i Elle. De är trendängsliga människor, och de flesta ser likadana ut. Från topp till tå.

  Emellertid ser jag även mängder av människor som skulle kunna vara vart som helst ifrån. De har kläder utan exklusiva logotyper på och de bär på kassar från något billigare modekedjor som Dressmann och Din Sko. Oavsett om de ska shoppa eller äta just där, runt Stureplan, eller inte, så ser jag att de i alla fall har den möjligheten. Runt Stureplan finns flera billigare alternativ, såsom Zara, Sandys och Espresso house. Nu har även en Subway öppnats på Sturegatan. När jag går in på Subway och ska beställa hör jag på två sekunder att killen i kassan inte är ifrån Stockholm. Det tar ett tag för mig att komma på vad det är för dialekt, men när jag går ut därifrån har jag bestämt mig för att det var norrländska jag hörde. Det är alltså inte bara människor från andra delar av Stockholm som upptäcker Stureplan, utan även människor från andra delar av Sverige.

  Det är något särskilt med Stureplans atmosfär. När jag står där vid svampen och ser mig omkring är jag omgiven av en riktigt fin miljö. Det är relativt rent, det finns gott om fina byggnader och många av de förbipasserande människorna är prydliga. Det känns festligt, behagligt och inspirerande. Det är inte alls konstigt att människor från hela Sverige hittar hit. Om de ändå ska spendera pengar kan de lika väl göra det i en miljö de verkligen uppskattar. Men denna insikt har lett till en förändring i tillvaron kring Stureplans sociala anseende. 

  Det faktum att jag kan slå upp ordet stekare och brat på Wikipedia säger någonting. Ingetdera är positivt att bli kallad längre. Fyra av fem tillfrågade personer svarade att vara en brat eller stekare är negativt. De flesta människor som är bosatta på Östermalm och har det bra ställt vill inte heller bli kallade för brat eller stekare. När begreppet inte hade hunnit bli ett begrepp var det något positivt och eftersträvansvärt för åtskilliga människor. Det var inte alla som kunde kalla sig det och därför hade begreppet en hög slags status. Idag kan vem som helst med tillräckligt mycket pengar bli en stekare eller en brat. Oavsett vart ifrån man kommer. Begreppet har blivit alltför mainstream. Men begreppet passar ju in på så många ungdomar runt Stureplan. Kanske är det därför många av dessa människor letar nya territorier. Det finns inte plats för hur många som helst. Ju fler människor som hittar till Stureplan, brats eller vanliga Svenssons spelar ingen roll, desto lägre status får livet kring Stureplan. Ett stort antal av de människor som har växt upp på Östermalm eller i närheten av Stureplan tröttnar på exklusiviteten och hierarkin och hittar också nya ställen att spendera sina pengar.

East Stureplan by night.  Foto: Henrik Ahlen (CC-BY-SA)

Om människor som är bosatta runt Stureplan tröttnar och letar efter andra ställen, och människor från andra delar av Sverige, de med dialekter, lite tunnare, eller tjockare, plånböcker, hittar dit, är det kanske inte helt fel att påstå att Stureplan faktiskt är en plats för alla.

Vill du besöka Stureplan och se ”svampen” med egna ögon? Närmaste tunnelbanestationen heter Östermalmstorg, uppgång Stureplan/Birgerjarlsgatan. Närmaste buss stationerna heter Stureplan(på Sturegatan) och Stureplan(på Birgerjarlsgatan). För mer info gå in på www.sl.se

   

Ett nattsvart och kokainvitt Stockholm

Priviligierade, bortskämda östermalmsboys möter grabbarna från förorten. Grabbarna som valt den enda vägen i livet som verkat möjlig att få cash genom, snabba cash. Den vägen som är full av våld, droger och risker. Den vägen där den viktigaste regeln lyder: lita aldrig på någon. Hur knyts dessa två världar an, och hur långt bort är verkligheten egentligen från den kallblodiga och hårda världen som skildras i Lapidus roman Snabba Cash, där endast den starkaste överlever?

I romanen Snabba Cash (2006) skildrar författaren Jens Lapidus en annan del av Stockholm än vi är vana vid att se. Vi får läsa om den kriminella verksamheten och dess utbredning i det idylliska Stockholm, om boysen på Stureplan som värderar märken, skumpa och igenkännande högre än sig själva. Vi får läsa om sambandet som knyter an dessa två världar – sambandet som är orsaken till många av dessa människors nedgång. Sambandet som är vitt som snö. Men hur väl stämmer Lapidus bild av Stockholm överens med den verkliga staden? Det är vad vi har tagit reda på. Verkligheten är inte så långt bort som vi tror.

Foto: Tintin Alinder

Destination 1: Pub Anchor

I delen av Snabba Cash där vi får läsa om Mrado och hans två kollegor som besöker olika krogar för att erbjuda sin kontroll över garderoberna beskrivs det av författaren Jens Lapidus det på detta sätt: ”Garderober lika med guldgruva. Uträknat på ett medelställe: tjugo kronor i avgift per skalle. Extra för väskor. Fyrahundra personer passerar i snitt. Summa: minst åttatusen per kväll. Nittio procent utan någon redovisning. Alla pengar i kontanter. Omöjligt för storebror staten att kontrollera inkomsterna. Och de enda kostnaderna var en söt tjej som stod och skötte ruljansen.” ”Upplägget fördelningsmässigt: juggarna tog en fast avgift om tre papp per helgkväll. Ingenting för vardagar. Stället och garderobiärerna hade sina egna överenskommelser om hur resten skulle fördelas.” 

Foto: Tintin Alinder

Eftersom att vi inte lyckades få några svar på restaurang Kvarnen på Södermalm, där Mrado och hans gäng stöter på problem när de erbjuder sina tjänster i romanen, tar vi gröna linjen mot Hässelby Strand. Vi går av vid Rådmansgatan för att fortsätta till Pub Anchor på Sveavägen, där en av oss har kontakter. Vi får chansen att prata med Amanda Hedman som ikväll jobbar som garderobiär men hoppar in som servitris när det behövs. När vi frågar henne om hon läst boken svarar hon: ”Ja jag har läst Snabba Cash men den föll mig inte riktigt i smaken. Jag jobbar ju på en pub och står i just garderoben, men det händer inte så ofta att tre biffiga jugoslaver störtar in och kräver att vi lämnar över garderobverksamheten till dem”, säger Amanda och skrattar. ”Men”, fortsätter hon i en allvarligare ton, ”det pratas ju en hel del om den så kallade ’maffian’ och jag har hört från flera håll att avsnittet i boken som handlar om garderobverksamheten inte direkt är taget ur fantasin, om man säger så.” Vi undrar om hon skulle kunna utveckla det en aning, men då får vi svaret att hon inte kan eller får prata om det med oss. Vi säger tack och hej och fortsätter vår resa genom det nattsvarta Stockholm. Vi går längs Sveavägen och svänger in på Kungsgatan som är full av liv. Det är ju lillördag. ”Längs Kungsgatan gick svenssons i karavan. Längs Birger Jarlsgatan rörde sig bratsen i parad” förklarar Jens Lapidus i romanen. Vi närmar oss Stureplan och skymtar Svampen ett par hundra meter framför oss. 

Foto: Henrik Ahlen ”East Stureplan by night” (CC-BY-SA)

Destination 2: Stureplan.

När vi är framme på det berömda men ökända Stureplan ser vi hur restaurangen East öppnat upp inför kvällen och kön är redan lång. Som ett par oskuldsfulla 17-åringar vi är kliver vi ändå fram med bestämda steg till ett grabbgäng. Vi får killarnas uppmärksamhet så fort de märker att vi närmar oss dem, de har nog missuppfattat vad vår avsikt är. En av dem med välfriserat hår, en cigg i ena mungipan och en ny marinblåa barboujacka (den senaste modellen hinner vi reflektera över) innan han ropar till med relativt stadig röst: ”tjeenare tjejer, ska ni med in på ett glas?”. Vi tackar nej till erbjudandet men undrar om det är möjligt att vi skulle få ställa ett par frågor. När han får höra vad vårt projekt handlar om går han med på att svara på frågorna om han får vara anonym. Så vi kallar honom Carl. Carl berättar för oss att han har läst Snabba Cash.

Tycker du att Stockholms uteliv beskrivs på ett verklighetstroget sätt i romanen?
Ja, det tycker jag. Någorlunda i alla fall. Jag har inte så stor koll på ”maffian” men det är droger och skumpa som gäller bland rikemansbarnen på Stureplan.

Har du blivit erbjuden droger?
Ja, det har jag. Ett flertal gånger.

Vad för droger? Kokain?
Ja, främst kokain. Men även den så kallade ”partydrogen” extacy”.

Hur har du reagerat?
Jag har frågat om pris, bara för att kolla liksom. Men jag har alltid tackat nej, det är inte min grej. Drogförsäljarna väljer kunder som är för alkoholpåverkade för att kunna tänka klart och rationellt. Du vet, är man packad kan man få för sig att det är en bra idé att testa lite, bara lite, för att man ska ha ännu roligare och maxa partyt. Men jag har alltid, nästan alltid i alla fall, koll på hur mycket jag dricker så att jag inte får för mig sådana idéer. 

Kön rullar på och vi hänger efter Carl och hans gäng som en liten svans ända fram till vakterna och fortsätter vår intervju. När vi närmar oss vakterna börjar grabbarna plocka upp sina id-kort och vi inser att här tar vår resa slut. Innan vi lämnar grabbarna frågar vi om det blir något så kallad ”vaskning”, och skrattar. Carls kompis är snabb i munnen och slänger ur sig ”inte för att flasha med stålarna eller så men om ni små sötingar följer med oss in på ett glas så lovar vi att bjuda på den finaste champagnen ska ni se.” och så skrattar hela gänget. Vi ignorerar flörtandet och charmen, och inser att han fortfarande inte har förstått hur gamla vi egentligen är. Vi kommer fram till vakterna och de kollar lite snett på oss när vi vänder oss mot Carl och tackar honom för intervjun och sedan avviker från kön, ut i vimlet av påverkade människor som pratar en aning för högt, stinker sprit och tänder den ena ciggen efter den andra. Vi känner oss nöjda med det vi åstadkommit på det hippa Stureplan och att vi lyckades få till en intervju och rör oss mot gröna linjen igen. När vi sätter oss på tuben kan vi inte låta bli att gå in och kolla drinkmenyn på East i våra telefoner och ser att det hade blivit en dyr kväll för den där självsäkra grabben som trodde att han kunde få oss på fall. Om vi hade varit 18 hade vi kunnat uppleva JWs verklighet med egna ögon, som vi nu förstått existerar i mer än bara fantasin.

Tintin Alinder
Uma Galli