”En ros till invandrarna, solidaritet, syskonskap.”

Tensta. Namnet har en negativ klang i många av ”innerstadskidsens” öron, sådana som vi vill säga. Ord som våld, misär, arbetslöshet och fattigdom kopplas ofta samman med denna stockholmsförort. I Lena Anderssons bok ”Var det bra så?” är det just dessa teman som präglar hennes uppväxt under 70 och 80-talet i detta område. Vi åker till Tensta för att se efter själva om platsen har förändrats sedan dess eller om hennes beskrivning än idag stämmer in.

Vi hoppar på tunnelbanan vid Fridhemsplan och tar tåget till Tensta, där de vitmålade bergsväggarna fylls av poesi, bilder och orden ”syster- och broderskap” på olika språk. Den färgglada tunnelbanestationen vill ge intryck av en sammanhållning och lojalitet. På en skylt kan man läsa; ”Konstnären vill med sin konst hylla de människor som bor här, under temat ’en ros till invandrarna, solidaritet, syskonskap’”.

Efter att ha läst ”Var det bra så?” av Lena Andersson kan man inte hjälpa att ha en tveksam inställning till det påstått mångkulturella och blomstrande Tensta. Samma Tensta som i boken beskrivs som en obehaglig motsats, där människorna grupperar sig själva efter ursprung, popularitet och etnicitet och utan vidare kastar glåpord till varandra. Lena Andersson beskriver Tensta, eller Stensby som det heter i boken, ur Lotta Anderssons ögon som vi får följa från barnsben till vuxen ålder. Lotta skriver i en skoluppsats ”Under alla fräscha frukter, glänsande äpplen, bananer, papayor, dadlar, ligger Stensby som ett ruttet pysande fikon”.

Vi tar rulltrappan upp till torget som besmyckas med en avstängd fontän i mitten. En husfasad täcks av ditmålade flaggor från hela världen: Spanien, Turkiet, Italien, Finland, Frankrike. Precis där intill möter vi Mohmod Cher som kom till Sverige år 1995 och har bott i Tensta i 7 år. Han är missnöjd med Tensta och hävdar att situationen bara blir värre. Staten tar inte hand om området tillräckligt mycket och kriminaliteten ökar.

”Arbetslösheten är stor. Folk bryr sig bara om sig själva.” – Mohmod Cher

Det görs tydligt i boken att 70-80-talets Tensta saknade glans och trygghetskänsla. Byggprojekt efter byggprojekt påbörjades för att skapa nya bostäder, kanske mestadels till de invandrare som skuffades ut i den betongklädda förorten.
Skolan som Lotta går i anordnar temadagar där de förespråkar solidaritet och brödraskap. Tidningarna skriver om det mångkulturella blomstrande Tensta. Innerstadsbor skryter om att de åker och handlar frukt av invandrare på Tenstas torg. Samtidigt är den etniska segregationen i Lottas omgivning konstant påtaglig.

”-Mald turk i en rutten burk smakar urk, bara så att du vet.
-Du ska inte yttra dig din äckliga lilla gula kines.
-Sverige är väl ett fritt land. Jag får yttra mig hur mycket jag vill.”

Vi träffar Ariel, 16 år. Hon har bott i Tensta i 9 månader och hävdar att där finns en tydlig etnisk gruppindelning. ”Det är lite läskigt på kvällen. Många skriker och hånar varandra om vart man kommer ifrån.”

Vi träffar även en 15årig kille som går i Rinkebyskolan och har bott 1 år i Tensta. Han berättar att ursprunget man har spelar stor roll i gruppindelningen på hans skola. Det är vanligt att man umgås med folk av samma etniska bakgrund som en själv.

Frågan är då vart denna gemenskap som så fint bemöter en nere i tunnelbanan finns? Alla som vi har pratat med bevittnar om en verklighet som ser annorlunda ut. En verklighet som ter sig råare än det soliga Tensta som beskrivs på de slitna skyltarna nere på tunnelbaneperrongen. Det Tensta som möter oss idag, 2013, verkar inte skilja sig mycket från det som Lena Andersson beskriver i sin bok.

År 2012 blev Tensta utnämnt till Stockholms otryggaste förort. Vi frågar två olika personer om de tycker undersökningen stämmer. Monika, 20 år: ”Området känns inte riktigt tryggt men jag har själv aldrig varit med om något. Det kan vara läskigt att gå hem själv på natten. Min pojkvän är svensk och när han var på väg hem en gång var det ett stort gäng som skrek ’Jävla Svenne!’ efter honom.”

Qaisar Mahmood skriver i bokens förord: ”Under 80-talet var det en accepterad tanke att turkar skulle buntas ihop med turkar och att finnar lekte bäst med andra finnar”. Kan det vara så att det ser likadant ut mer än 30 år senare? Syskonskapets och lojalitetens Tensta känns plötsligt väldigt avlägset.
”Staten bortprioriterar Tensta. Vi har inte ens en bank, då måste man åka till Kista. Samtidigt lägger de 13 miljarder om året på medlemskapet i EU.” Säger Mohmod Cher. Han visar upp ett kvitto på ett kontoutdrag. Vi kan läsa att när han betalat sina räkningar är hela hans inkomst spenderad. ”Jag måste låna två tusen kronor av mina döttrar varje månad för att det ska gå runt”

Vi samlar en smula nedslaget ihop våra papper och beger oss tillbaka mot tunnelbanan för att återvända hem igen. Från tågets fönster ser vi Tensta försvinna. Skyltarna med sina citat och slagord om brödraskap flimrar förbi och vi kan inte hjälpa att undra; var det bra så?

Av: Hanna Lilja och Dina Miglis, Hu2b