En längtan i ett stumt vakuum

Trots att Stockholm är en storstad med uppåt en miljon invånare är vår förmåga till samtal nästintill obefintlig. Stumheten som råder på Stockholms gator är ledmotivet i Arne Dahls deckare En midsommarnattsdröm där tystnaden invånarna sinsemellan görs olustigt märkbar. Jag gav mig ut i stockholmsrusningen för att förhoppningsvis hitta en annan, mer talför sida av Stockholmarna.

Klockan är halv åtta, det är fredag och morgonrusningen är i full gång. Bilar tutar, cyklar rasslar och skosulor smattrar mot asfalten på Hornsgatan. Runt omkring mig jäktar människor förbi med långa kliv  - jag själv står still och betraktar. Känslan av att vi alla rör oss i våra egna bubblor känns obehagligt påtaglig, de få decimeter som skiljer oss fotgängare åt känns som milslånga avstånd. Inte ens när en jäktad mamma, balanserandes med barnvagn i ena handen och ryggsäck, mobiltelefon och pappersmugg i den andra, kör sitt bäbisfraktande fordon rakt in i mitt ben lyckas vi se på varandra i samförstånd över livets oundvikliga missöden. Istället skyndar mamman vidare, zick-zackandes mellan kostymklädda herrar och klackskorsförsedda damer. Jag står kvar och lyssnar till tystnaden i en högljudd Stockholmsstad, tystnaden som råder mellan dess invånare.

Just denna avsaknad av dialog är ledmotivet i Arne Dahls deckarroman En midsommarnattsdröm. I en rad olika situationer låter författaren bristen på kommunikation ligga till grund för trassliga relationer, sociala svårigheter och komplotter som så enkelt går att lösa, kunde vi bara prata med varandra. Redan i det andra kapitlet får vi smaka på konsekvenserna av invånarnas oförmåga till samtal. "Han använde inte ord på det sättet. Som samtal. Som dialog." Karaktären Naska Rezazi syftar på sin bror Nedim. Naska har under en längre tid känt att de två syskonen tappat mer och mer av kontakten sinsemellan och det har nu gått så långt att hon fruktar för sitt liv.  

Stockholmsskildringen i boken är inte lika platsbeskrivande som den är person- och stämningsbeskrivande. "Stockholm borde ha slukat mig, men du hittade mig" tänker Naska och sätter därmed ord på den känsla av anonymitet som följer läsaren boken igenom. Stockholm är måhända inte den största av städer, men liksom Naska tycker jag mig försvinna in i stadens vimmel. Möjligtvis fångar jag någons blick på min väg, men i första hand tar jag mig obemärkt förbi mina medinvånare.

Från Hornsgatan promenerar jag  vidare ner mot Långholmen, en av alla öar som utgör Stockholms yta. Vid Hornstulls tunnelbanestation anar jag vattnet som än ligger täckt av stora isflak. Med Mälaren ett par hundra meter framför mig fortsätter jag ner till Bergsunds strand och viker av till höger mot Långholmsbron. Då Långholmen tidigare varit en fängelseö har bron, efter den venetianska bron "il Ponte dei Sospiri" som förband  Venedigs domstol och fängelse, i folkmun kommit att kallas Suckarnas bro, då detta är vad "Ponte dei Sospiri" betyder.


Långholmens vatten ligger stilla under det uppsprickande istäcket. Tanken på att ta sig ett dopp känns föga lockande, ändå letar jag mig fram till strandkanten och  sänker ner handen i det mörka, kalla. Långholmen porträtteras i En midsommarnattsdröm som en idyllisk liten oas i en rörig stad, som en plats där människor mot alla storstadsodds ändå vågar interagera, måhända inte i intellektuell konversation, men åtminstone på ett lekfullt plan. Här pågår, i boken, nämligen en tävling mellan en patolog och en äldre dam om vem som först förmår trotsa vinterns järngrepp om Pålsundets vatten och ta ett par simtag i sjön.


Foto: Tove Helminen

Eftersom jag själv är en badkruka och absolut inte vill simma hoppas jag på att någon annan ska våga kasta sig i mellan isflaken. Patologen och damen skyr nämligen inte en istäckt sjö, de trotsar isen och badar ändå, "När han tidigt i våras såg henne stå och känna på vattnet mellan de sista isflaken iklädd sin vanliga storblommiga baddräkt sprang han bara rakt ut och kastade sig i. Han dolde väl att han skrapade bröstkorgen mot ett isflak. När han kom upp med sammanbitna tänder och armarna korsade över den blödande bringan sa damen: - Är det lika kallt som igår?". Men nej, ingen av de förbipasserande morgonmotionärerna verkar ens reflektera över att vattnet skulle vara baddugligt, istället tittar de på min hand i vattnet med stor skepsis.

Som alternativ till att hitta någon badsugen invånare hoppas jag kunna växla ett par ord med någon av de bofasta. Här, i den lilla symbiosoasen, bör jag väl om någonstans kunna etablera kontakt?
- Hallå? jag drar upp min nu rätt avdomnade hand ur vattnet och går fram mot en medelålders kvinna i sällskap av en terrier. Hon tittar bort, drar i kopplet och skyndar bort mot höghusen. Kanske är det min kamera med stort vidvinkelobjektiv som skrämmer bort henne, kanske har hon bara bråttom till jobbet. Men jag ger inte upp min önskan att bryta den en stockholmare evigt åtföljande tystanden och traskar vidare längs grusgången i jakt på någon att prata med.



Foto: Tove Helminen

Efter att ha försökt inleda ett samtal sträckandes längre än till "god morgon"  med två nya hundrastande stockholmsbor och till svars endast mötts av stressade ursäkter om att hundrundan måste hinnas med innan jobbet ger jag upp mina ansträngningar. Trots villorna med sina trädgårdsland och fågelholksprydda björkar infinner sig inte riktigt den där småstadskänslan jag hoppats på och läst om i boken. Måhända är min bild av småstäder, i vilka jag framför mig ser människor småpratandes framför trädgårdsgrindarna, inte helt objektiv, men hur subjektiv bilden än är stämmer den inte överens med bilden jag får av Långholmen. Här är man lika tyst som på den hektiska Hornsgatan.

"Tystnaden. Som hon älskade den.". Jag tittar ut över Pålsundet och lyssnar efter vad Naska måste ha hört i sin älskade tystnad. Någonting måste hon ha hört, tystnad i sig är bara ett hålrum, ett hålrum där annat kan finnas. Kanske finns där plats för längtan. Trots att jag befinner mig mitt i en storstad, omgiven av uppåt en miljon människor längtar jag efter sällskapligt gensvar. En längtan som frodas i ett stumt vakuum.

 

Av: Tove Helminen