Stureplan- en plats för alla?
I Jens
Lapidus roman Snabba Cash får vi en ganska kall och osympatisk bild av livet
kring Stureplan. Alla som inte har en fet plånbok att köpa de bästa av allting
med hör helt enkelt inte hemma där. Människorna som gör det är unga, välbärgade
stockholmare som fyller sin vardag med de allra dyraste aktiviteterna. Romanen
är skriven 2006, och efter bara sju år kan vi förse oss med en annan, betydligt
trevligare, bild av livet kring Stureplan.
Stureplan, the place that never sleeps. Nattlivet kring
Stureplan är nästintill mytomspunnet. De mest exklusiva klubbarna finns
däromkring och en majoritet vill dit för att synas och höras. Det spelar ingen
roll att priset på drinkarna och inträdesavgiften är högre jämfört med de flesta
andra ställen. Det enda som spelar roll är att man kommer in. Om det innebär
att spendera lite extra av studiebidraget så får det bli så för de allra
flesta. En av huvudkaraktärerna i
Snabba Cash, JW, och hans brats till kompisar hänger på dessa klubbar och gör
sig av med minst tvåtusen kronor var på en kväll. Man behöver dock inte
spendera pengar på ett eget drinkbord och man behöver inte beställa champagne.
Man behöver inte spendera minst tvåtusen kronor för att ta del av vad
Stureplans nattliv har att erbjuda. Därför lockas ungdomar från hela Stockholm
dit.
När jag står
under den så kallade ”svampen” och betraktar alla dessa människor runt omkring
ser jag många av Lapidus stereotypa Stureplanskillar och Stureplanstjejer. De
har märkeskläder av dyraste sort, väskor, skor, solglasögon, klockor, allt är
som taget från modesidorna i Elle. De är trendängsliga människor, och de flesta
ser likadana ut. Från topp till tå.
Emellertid ser
jag även mängder av människor som skulle kunna vara vart som helst ifrån. De
har kläder utan exklusiva logotyper på och de bär på kassar från något
billigare modekedjor som Dressmann och Din Sko. Oavsett om de ska shoppa eller
äta just där, runt Stureplan, eller inte, så ser jag att de i alla fall har den
möjligheten. Runt Stureplan finns flera billigare alternativ, såsom Zara,
Sandys och Espresso house. Nu har även en Subway öppnats på Sturegatan. När jag
går in på Subway och ska beställa hör jag på två sekunder att killen i kassan
inte är ifrån Stockholm. Det tar ett tag för mig att komma på vad det är för
dialekt, men när jag går ut därifrån har jag bestämt mig för att det var
norrländska jag hörde. Det är alltså inte bara människor från andra delar av
Stockholm som upptäcker Stureplan, utan även människor från andra delar av
Sverige.
Det är något
särskilt med Stureplans atmosfär. När jag står där vid svampen och ser mig
omkring är jag omgiven av en riktigt fin miljö. Det är relativt rent, det finns
gott om fina byggnader och många av de förbipasserande människorna är prydliga.
Det känns festligt, behagligt och inspirerande. Det är inte alls konstigt att
människor från hela Sverige hittar hit. Om de ändå ska spendera pengar kan de
lika väl göra det i en miljö de verkligen uppskattar. Men denna insikt har lett
till en förändring i tillvaron kring Stureplans sociala anseende.
Det faktum att
jag kan slå upp ordet stekare och brat på Wikipedia säger någonting. Ingetdera
är positivt att bli kallad längre. Fyra av fem tillfrågade personer svarade att
vara en brat eller stekare är negativt. De flesta människor som är bosatta på
Östermalm och har det bra ställt vill inte heller bli kallade för brat eller
stekare. När begreppet inte hade hunnit bli ett begrepp var det något positivt
och eftersträvansvärt för åtskilliga människor. Det var inte alla som kunde
kalla sig det och därför hade begreppet en hög slags status. Idag kan vem som
helst med tillräckligt mycket pengar bli en stekare eller en brat. Oavsett vart
ifrån man kommer. Begreppet har blivit alltför mainstream. Men begreppet passar
ju in på så många ungdomar runt Stureplan. Kanske är det därför många av dessa
människor letar nya territorier. Det finns inte plats för hur många som helst.
Ju fler människor som hittar till Stureplan, brats eller vanliga Svenssons
spelar ingen roll, desto lägre status får livet kring Stureplan. Ett stort
antal av de människor som har växt upp på Östermalm eller i närheten av
Stureplan tröttnar på exklusiviteten och hierarkin och hittar också nya ställen
att spendera sina pengar.
East Stureplan by night. Foto: Henrik Ahlen (CC-BY-SA) |
Om människor som är bosatta runt Stureplan tröttnar och
letar efter andra ställen, och människor från andra delar av Sverige, de med
dialekter, lite tunnare, eller tjockare, plånböcker, hittar dit, är det kanske
inte helt fel att påstå att Stureplan faktiskt är en plats för alla.
|
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar