Misären som blivit idyll

Året är 1860. Femtonåringen Henning Nilsson har tagit sig till Stockholm. Staden väntar och pojken drömmer om den och om ett bättre liv. Henning är huvudperson i Per Anders Fogelströms roman Mina drömmars stad. Romanen är välbekant för många men ändå är det just inget på Åsöberget som i våra dagar skvallrar om att det är där den till stor del utspelar sig.

Jag lämnar bussarnas oväsen på Folkungagatan och rör mig uppåt Sågargatan i brant lutning. Kvarteret jag kommer till är lugnt och stilla. Väldigt lugnt till och med. Ingenting tyder på att det här är skådeplats för Per Anders Fogelströms Mina drömmars stad. I romanen har jag läst om förtvivlan och död men när jag besöker Åsöberget har det förvandlats till en stillhetens oas mitt i det pulserande Stockholm. Inte en enda person kommer mig till mötes. Min ursprungliga tanke var att fråga någon om de känner till att det var här i trakterna som Henning Nilsson till sist hamnade i sökande efter bostad. Förhoppningarna rämnar. Det finns ingen att fråga. Antagligen jobbar alla, och jag har lyckats pricka in mitt besök på helt fel tidpunkt. Möjligtvis är det så att ingen bryr sig om att stadsvandra på de platser som förekommer i Per Anders Fogelströms bok eller så hittar de helt enkelt inte hit.

Hörnet Lotsgatan-Sågargatan
Foto: Anna Luts Gustavsson

I hörnet Lotsgatan-Sågargatan står en informationsskylt som jag ställer mig och läser. Där nämns inte ett ord om Mina drömmars stad. Det verkar som om den som vill besöka platserna i boken måste göra som jag, ta reda på alla adresser själv. Texten på skylten är inte till någon hjälp och några vägvisare finns inte. Däremot är det ett faktum att spåren efter Hennings Stockholm – 1800-talets Stockholm – finns, till och med väldigt lättillgängligt för den som önskar se dem och vet var man ska söka. Inte minst gatunamnen Sågargatan, Lotsgatan, Skeppargränd är fragment av historien. Redan på 1700-talet växte den här kåkstaden upp. Informationsskylten berättar att just här bodde de personer som gatorna fått namn efter. De var arbetare med anknytning till Södra varvet och andra yrken inom sjö och sjöfart. I litteraturens magiska värld är Henning Nilsson en av dem, arbetare på Södra Varvet han med. Ett jobb för att skaffa mat för hustru o
ch barn, ett jobb som ständigt kan ta slut och som sliter ned hans kropp. ”Desperationen vällde upp. Att samtidigt känna skräck för arbetet och för bristen på arbete, önskan att bara falla ihop och önskan att få slita ännu hårdare”, skriver Fogelström i romanens senare hälft om Hennings rädsla.
 

Jag ser mig omkring för att suga i mig bokens atmosfär. På andra sida Sågargatan strävar ett höghus mot molnen. De små stugorna bredvid mig utgör en motpol till det moderna och det rika, som om gatan bildar en gräns mellan nutid och dåtid, verklighet och fiktion. Plankorna i kåkarnas väggar är vertikala och röda som en domherres bröst. Andra hus är knuttimrade men fortfarande lika röda. Med resterna av vinterns snö blir det likt ett motiv till ett nationalromantiskt julkort.  




Lotsgatan
Foto: Anna Luts Gustavsson

Bilden av det nutida Stockholm ger vika när jag tränger längre in på Lotsgatan. Det är som att göra en tidsresa. De höga husen och trottoarerna syns inte längre. Ljudet av Folkungagatans tunga trafik tycks ha stelnat i kylan. Här, bland de röda Söderkåkarna som förekommer i Mina drömmars stad, är det möjligt att stänga motorbullret ute. Skorna rundar sig kring kullerstenarna och jag drar mig tvärs över gatan. Sköter jag mig diskret kan jag kika in genom fönstren. De ljusa fönsterluckorna står på vid gavel. Utan att glo alltför mycket slås jag av prydligheten. Lotten, Hennings fru, hade antagligen haft ett lika rent hem att stoltsera med, en skinande pärla bland de sönderfallande, lortiga rucklen. Antagligen hade ägodelarna varit färre och rummet något kalare. Hon hade inte hyst hyacinter i fönstren för att slicka i sig vårsolens första ljus, men inte hade familjen Nilssons hem varit mindre putsat för det. Hade jag varit i Lottens situation hade jag också känt det starka behovet av att hålla rent. Fogelström beskriver en miljö i 1800-talets fattigkvarter där döden ständigt närvarar. Lotten skurar för att skydda sin familj mot farliga sjukdomar. Att hon dessutom sköter hemmet så väl genererar det ett annorlunda rykte. Det är ett fint hem och ett hem som inger hopp. Rikedom är inget krav för renlighet och alla fattiga är inte lata. Jag kastar en sista blick in genom den moderna fönsterrutan. Eftersom jag inte vill förarga den som möjligtvis lider av min nyfikenhet går jag skyndsamt vidare.

 

Nuförtiden finns inte ett spår av misär och död. Det är bara idyll. Jag går och andas in luften som känns frisk tack vare den höga höjden. Att det här skulle runnit avloppsrännor, att folk bland dessa väggar skulle dött som flugor känns alldeles otänkbart. Jag kommer ut på en höjd där planken och kåkarna tar slut. Nu hörs Finlandsfärjans motorer mullra som avlägsen åska och Saltsjöbanan skramlar förbi nedanför. Här ligger isen kvar på marken. Solen har legat på latsidan. Jag halkar mig fram till en trätrappa och håller hårt i räcket när jag kliver uppåt mot Åsögatan 209, det hus där Lotten och Henning ska ha bott. Skorstenen pekar upp i skyn som om den vill fånga solstrålarna. Ovanför ytterdörren hänger en lykta. För oss stockholmare år 2013 känns det otroligt att det är mitten av mars och att vintern behåller sitt grepp om oss. Fast de flesta av oss ska inte klaga. Vi har hem att återvända till, elektricitet och varmvatten som bubblar fram ur väggen bara vi vrider på kranen. Men i det här huset överlevde människor inte bara i bokens värld utan också på riktigt utan all denna bekvämlighet. De slet hårt, men jag tror att under sommarmånaderna i värme och sol upplevde de någon gång samma idyll som jag känner när jag är här idag.
 

Henning Nilssons bostad
Foto: Anna Luts Gustavsson

Det hänger ingen skylt på huset på Åsögatan 209 om att det var här som Henning bodde. Jag ser inte en enda människa komma hit. Kanske är det kylan i vinden som avskräcker. Eller kanske vet de inte vilken framträdande roll det här huset haft i vår litterära historia. I vilket fall så verkar det bara vara jag som just denna dag intresserat stryker kring husknutarna i jakt på spår efter Henning.




Fakta
- Åsön var det tidigare namnet för Södermalm

Tips!
- Smidigaste sättet att ta sig till platsen är att ta 2:ans buss till hållplatsen Ersta sjukhus