”Pojken drömde. Staden väntade.”
Så slutar både det första och det sista kapitlet i Mina drömmars stad. Boken handlar om en stad som så många fötts, arbetat och dött i. En stad som växt och ständigt förändrats. I denna stad bor jag. Och det var också i denna stad som Henning bodde. Jag talar om Stockholm. Året var 1860. Henning ser som 15-åring för första gången staden i hans drömmar skymta bakom mälarsidans berg. Han ser förväntansfullt mot staden och undrar vad för möjligheter den har att erbjuda.
Boken skildrar Stockholm och livet på söders gator under 1860-1880talet. Jag känner igen mig i många av Per Anders Fogelströms miljöbeskrivningar eftersom jag bor i området där boken utspelar sig. Jag har varit på de flesta platserna vilket gjorde det lätt för mig att föreställa mig hur det hade kunnat se ut på Hennings tid och jämföra med hur platserna ser ut idag och låta litteraturen möta verkligheten.
Jag går upp för trapporna mot Vita Bergsparken och lämnar gatorna och trafiken bakom mig. Vita Bergsparken är en av de få platserna i Stockholm som har bevarats i grönska och inte förstörts med bebyggelse. Jag känner igen mig i området då jag bor på Nytorget där Lotten, flickan som Henning gifter sig med, bodde med sin mamma Tvätt-Malin. Så detta är inte första gången som jag tar mig upp för trapporna på Skånegatan mot Vita Bergsparken. Men denna gång blir mitt besök i parken annorlunda. Nu ska det nutida Vita Bergen möta det Vita Bergen som Mina drömmars stad skildrar. Solen skiner från norr och när jag kommer upp på berget försvinner de flesta ljuden från stadens bilburna vägar och ersätts med fågelkvitter från fåglar som byggt bo i parkens träd. Lite snö från den långa vintern ligger kvar och det känns som att historien är bevarad på ett annat sätt här uppe, till skillnad från nere på gatan där affärer trängs och människor skyndar fram. Här uppe finns gamla staket från Hennings tid bevarade och jag ser backarna där han åkte kälke med sina första vänner i staden. Olle, hans fästmö Kerstin, och så Maja förstås. Det var dessa vänner som hjälpte honom att ta sina första steg och göra sig hemmastadd i staden.
 |
| Vita Bergsparken. Foto: Helga Wahlström |
”Olle visste en speciell backe uppe i Vita Bergen, den började högst uppe på berget och slutade först vid bondekvarteren intill vintertullen. Grå träkåkar hukade tyngda av snö och vintersnoriga ungar glodde ur dragiga skjul och vinda plankportar. Högst uppe var berget kalt och tomt, som om vinden svept bort all mylla och hindrat buskar och träd att växa där”
Citatet är taget från början av boken då Henning bara är en pojke, staden är ny för honom och Olle är hans vägvisare. Själv har jag åkt pulka i samma backar och tumlat omkring i snön på samma plats. Det känns övernaturligt att stå vid backen och se framför mig ungdomar från 1860 talet åka kälke i samma backar som jag åkte pulka i för bara någon månad sedan. Även om det var över 100 år senare som jag och mina vänner tog oss till Vita Bergen med våra pulkor så känns båda tillfällena så nära varandra. Senare i Hennings liv, när staden inte längre var ny, då han hunnit hitta en fast punkt i tillvaron och låsts fast under stadens makt och rutiner finns det ett kapitel då han återigen är i backen. Denna gång ser dock hans liv annorlunda ut. Han lever i ett hus på Åsöberget med sin hustru Lotten och hans bästa vän Tummen och hans fru Matilda. Henning har nu fått ett ansvar i livet, han måste försörja sin fru och sina barn. Efter mycket slit för att hålla livskvaliteten dräglig bestämmer sig Henning för att ta med sig sina barn och åka lite kälke, för att lätta på tillvaron och dessutom göra Lotten glad. Han gör allt för att Lotten ska bli glad. Såhär lyder ett citat från det kapitlet: ”Barnen fick kliva upp och hoppa sig varma först. Sedan placerade Henning Agge längst fram, satte sig själv med ryggen mot de bakre stolparna och tog Emelie i knäet, sköt dem framåt med klackarna, kände farten öka, höll tag om barnen som skrek av förtjusning” Den största förändringen är ansvaret som lagts på Henning. När han kom till staden har han bara sig själv att ta hand om, till skillnad från det andra tillfället han åker kälke nerför Vita Bergen då han har barn att vara försiktig med, och inte bara barn, utan också sina egna barn.
Jag går vidare igenom Vita Bergen. Nu har nya hus dykt upp på platsen och jag ser Globen sticka fram i horisonten. Det är en märklig känsla att vara i verkligheten, men ändå inte. Det börjar bli kyligt och jag fortsätter med raska steg gå längs med Malmgårdsvägen. Mitt mål är att besöka huset där Henning fick hyra plats som inneboende i 6 år, vilket faktiskt finns kvar. ”Färgargården” hette det där Henning fick bo. Idag heter adressen ”Färgargårdstorget 9 ”
”sköt upp dörren till det mörka rummet. Långsamt vande sig Hennings ögon vid dunklet. Såg den svartrökta öppna spisen, de små fönsterrutorna som varit trasiga och skarvade genom att glasen placerats över varandra. De fläckiga tapeterna som flagade, två sängar, några madrasser och trashögar på golvet. Gumman och jag ligger i kammarn innanför med de minsta ungarna, sa Storsäcken. Ni blir inte mer än 7 här, så det blir inte så trångt”
 |
| Färgargårdstorget 9. Foto: Helga Wahlström |
Så förklaras Hennings första intryck av det som under lång tid skulle bli hans hem. När jag gått en bit på Malmgårdsvägen frågar jag mig fram och finner ett litet torg som jag aldrig sett förut. Det långa gula huset, vilket det står Färgargårdstorget 9 på är en kontrast mot de höga och moderna husen bredvid och jag förstår direkt att jag hittat rätt.
Fönsterluckorna är gröna och huset målat i en smutsig gul färg, säkerligen ommålat sedan 1800-talet. Det råder en liten kuslig stämning kring huset och det känns som att jag åker tillbaka i tiden. Dåtiden blir så verklig. Taggbuskar hänger över dörrkarmen, men kikar jag in i fönstren ser jag några fint inredda rum. Jag förstår att någon bor där idag. Det blir inte mindre kusligt när jag knackar på om och om igen och ingen öppnar. Till slut ger jag upp och sätter mig ner och iakttar huset istället. Det var där inne som Storsäckens alla inneboende bodde, där inne låg de och trängdes på madrasserna. Där slog fadern sin dotter. Och där utanför sitter jag nu och inser hur mycket historia det gömmer sig i Stockholms gator och gränder.
Tips:
vilket är en lekplats upprustad på uppdrag av Södermalms stadsdelsförvaltning och byggd av lekplatsbolaget. Lekparken är en miniatyrvärld gjord utifrån Fogelströms miljöbeskrivningar i Mina drömmars stad och tiden mellan 1860-1880talet. I lekparken får barnen leka i de olika husen som beskrivs i böckerna. Detta är en litterär upplevelse tydligt kopplat till historien. Hur litteraturen möter verkligheten blir extra tydligt här då moderna höghus står precis intill parken och dess charm.
I Stockholms Stadsmuseumsfaktarum finns det en karta som beskriver platser där Mina drömmars stad utspelar sig.
 |
| Lekplatsen Bryggartäppan. Foto: Helga Wahlström |
 |
| Lekplatsen bryggartäppan. Foto: Helga Wahlström |
Helga Wahlström
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar