En skola på Söders höjder

En skola på Söders höjder.

Samma korridorer, samma skola, samma oklara relationer och personer. Jag vill ge er en begrundad skildring av Södra Latins sociala uppbyggnader och krav med en bas i Karolina Ramqvist roman ”Alltings början.” Där Sagas historia utspelar sig lever jag nu mitt liv och ser samma saker men ur ett annat perspektiv.

Med en radikal feministisk mamma och en lägenhet på Södermalm börjar Saga på Södra Latin i Stockholm. Hon spatserar fram på söders gator mot en ny start och ett nytt liv. Med den svängande klänningen och nya Conversen vill hon att de obetydliga människorna som passerar henne ska se att hon är på väg att bli en kvinna. Det är hennes catwalk och folket SKA se henne. När Saga kommer fram till den majestätiska byggnaden på Söders höjder är trappan fylld av rökande ungdomar med solglasögon från secondhand och ett surr av ”första-dagen-på-gymnasiet-småprat” cirkulerar under rökmolnet. När det nu är 2013 och isen börjar smälta inför den kommande våren fylls samma trappa med Södra Latins elever med hopp om att få avnjuta en gnutta solsken. På sin upphöjda plats bakom Götgatan ligger Södra Latin som blickar ut över det som idag klassas som ”hipster-söder”. Med de välplacerade korridorerna kring aulan med förgyllda pelare är Södra Latin bara en språngbräda för blivande musiker och framgångsrika personligheter. Ska man bli något så är det här man ska börja, både enligt 90-talets krav och i dagens ungdomssamhälle. Södra Latin har format personer som Thomas Tranströmer, Mona Sahlin, Ted Gärdestad och även Karolina Ramqvist. Men det vår huvudperson Saga vill är att forma sig själv. Ska hon bli samma feministiska, artistiska kvinna som sin mamma eller ska hon utvecklas till något helt annat?

Skolan med ett elitistiskt rykte är ett hem för elever som försöker hitta sin plats i samhället och reda ut vad som egentligen är meningen med livet. I Sagas fall i ”Alltings början” vill den unga tjejen hitta ett syfte med att leva på Söders höjder och allt vad det innebär. Redan första dagen, första rökpausen, öppnas en konversation upp efter ett utbyte av en cigarett. Den tuffa tjejen Pauline med avskavt nagellack, ringar och en sliten kopia av ”Kvinnorummet” i tygväskan blir snabbt Sagas bästa vän. Något man måste veta om Stockholm enligt Pauline är var ”Stockholms vackraste man”, Viktor Schantz har sina stamfik. Han är festfixare. Alla vet vem han är men ingen känner honom. Bara de som betyder något. Paulines fascination av denna man är obegriplig till en början, men snart faller Saga in i samma spår och deras liv går ut på att ha koll på var man kan få syn på denna varelse. Södermalm och områden kring Kungsholmen blir en jaktzon och skildringen av Södra Latin försvinner ganska snabbt in i skuggan av Viktor Schantz.

När andra året på gymnasiet börjat har Pauline och Saga etablerat sig i Stockholms uteliv och när man som läsare precis släpper tanken på att dessa två unga tjejer går på en av Sveriges mest eftertraktade skolor, syns ett bekant ansikte på Restaurangen Kvarnen. ”Rebellen” som finns i varje klass. Hon som stack efter 2 veckor i första ring och sen aldrig syns igen. Men nu satt hon där, hon vars namn ingen kommer ihåg. Brunbränd och exalterad kommer hon fram och berättar att hon åkte till Goa. ”… jag pallade inte stå på den där jäkla trappan eller sitta på någon bänk på skolgården och tänka att det är exakt det här jag ska göra i tre års tid.” Känslan som varje gymnasieelev känner någon gång under de tre gymnasieåren på oavsett skola, var nu förtydligat för mig i en mening. Hur kan Ramqvist få mig som läsare att först känna stolthet över att gå på Södra Latin och sen framkalla en ångest som aldrig förr? Diskret under ett hav av Viktor Schantz beskrivningar flyter även fokuset på Södra Latin bort. Saga bryr sig inte längre om skolan, hon bryr sig inte om människor tittar på henne medan hon går upp för trapporna eller förbi halvkända profiler i rökrutan. Kanske var det så, att på 90-talet låg fokuset enligt Ramqvist på kreativiteten. Saga blir stämplad som den feministiska skribenten som har ett fantastiskt kontaktnät. Idag blir istället Södra Latins elever placerade i fack som: ”musikarna”, ”språkare”, ”babes” och ”hunkar”. Det som både jag, Karolina Ramqvist och alla andra som har gått eller går på Södra Latin kan enas om, är att med den ståtliga byggnaden och omtalade utbildningen, kommer krav. Krav om att smälta in i mängden, men ändå sticka ut.  Krav om att klara 3 år inom dessa hemlighetsfyllda väggar.

Södra Latin är inte bara en skola, utan det är en inställning. Ta dig till den Hogwarts liknade byggnaden på Söders höjder en vardag. Gå förbi de rökande ungdomarna, gå in genom de mäktiga portarna, hör ”musikarnas” vaga trudelutter och se den sociala cirkulationen. Tro mig, det är värt det.

 

 (Foto: Elina Flyrin. Redigering: Astrid Stahlenius. CC- BY )

Astrid Stahlenius 

Hu2b Södra latin