Drömmarnas ö

I Ivar Lo-Johanssons självbiografiska roman Stockholmaren är den lilla ön Strömsborg föremål för drömmar om ett bättre liv. Idag är holmen i Norrström i det närmaste bortglömd av de flesta stockholmare. Jag bestämde mig för att besöka platsen och ta reda på hur detta kunnat ske.

”Jag stannade med kärran och betraktade holmen. Den var rund som ett sigill. Dess fot var en klippö. En gång, när jag gjort karriär, skulle jag köpa holmen, riva gångbron som förde till borgen och ha landförbindelse bara med en roddbåt. Där skulle jag bo med min älskade, som hette Ingeborg och var ungdomsklubbist. I borgen skulle jag skapa de sköna verk som skulle få människors hjärtan att blöda. I framgångens tid skulle jag döpa om ön till Isola bella.”

Orden är Ivar Lo-Johanssons alter egos i Stockholmaren, en yngling som jobbar som expressbud i Stockholm på 1920-talet och drömmer om ett bättre liv. Jag försöker måla upp det han såg för mitt inre medan jag går ut mot ön. Det är svårt. Den genomträngande kylan, det lätta snöfallet och snålblåsten denna dag i mitten av mars får mig till slut att undra om det verkligen är samma plats vi tittar på. Innan jag läste Stockholmaren hade jag varken sett eller hört talas om Strömsborg och när jag nu ser ön har jag svårt att tro att detta var platsen för en ung mans drömmar. Jag ser en liten, liten ö med ett litet palats och vissna träd inklämd bland broar med bilar och tåg. Lägg därtill de många och öronbedövande ljuden från åtskilliga byggen runt omkring. Stressade människor skyndar förbi utan att ta notis om platsen.

Strömsborg. Foto: Artur Amoghli

Ön i fråga hette tidigare Stenskär och har sedan 1700-talet varit föremål för olika verksamheter, där har bland annat huserat restauranger, kägelbanor och olika departement . Den enda byggnaden på ön, ett palats, byggdes 1897 och ritades av arkitekten Claes Grundström. När ynglingen i Stockholmaren på 1920-talet betraktade ön kallades den för Hafnia efter det livsförsäkringsbolag som då hyrde ön. Idag agerar palatset kontor för olika företag.

Jag studerar omgivningen ytterligare och blir nyfiken på vad det var han fann så tilldragande med den lilla ön. Jag frågar olika förbipasserande vad de tycker om ön och om de vet vad den heter. De flesta verkar mest irriterande över att behöva stanna till i kylan och svarar kort att de varken vet något om ön eller tycker att den är särskilt speciell. En kvinna tar sig dock tid och svarar att hon passerar förbi här varje dag på väg till jobbet men att hon varken vet vad ön heter eller brukar lägga märke till den. Hon tycker inte att platsen är optimal att stanna till på med tanke på all trafik och allt oväsen. Jag tackar henne så mycket och tänker på vad hon just sa. Hon har verkligen rätt i att platsen inte är särskilt mysig, inklämd som den är mellan två hårt trafikerade broar mittemellan Gamla stan och city i Norrström. Det kanske är därför ön idag är okänd för de flesta stockholmare, det är helt enkelt ingen som stannar till och tar notis om den.

Lätt nedslagen och frysande vänder jag mig om och tittar bort mot city, på de många lyftkranarna och byggnadsarbetarna som håller på och bygger. När jag ser på alla nybyggen slår det mig plötsligt att vi omöjligt kan ha upplevt samma sak, jag och ynglingen. Jag tänker på hur mycket som måste ha förändrats och byggts. Den lilla ön må vara oförändrad medan staden runt omkring totalt förändrats. Likt en torr fläck i ett böljande hav. Vid en närmare eftertanke kommer jag fram till att det på 1920-talet varken fanns så många bilar eller stora järnvägsbroar som idag. Det måste ha vart en helt annan plats.

Med denna nya insikt vänder jag mig om igen och ser med nästan nya ögon bort mot den lilla ön med sitt palats och vissna träd. Plötsligt avtar blåsten, snön slutar falla och en liten blek och bitter sol tittar fram. Långt där borta skymtar Södermälarstrand och man kan se både Högalidskyrkan och Skinnarviksberget. Jag kopplar bort allt oljud och fokuserar bara på vad jag ser och känner. Med mina nya ögon studerar jag den nästan pittoreska bilden och med solens värmande strålar i ansiktet upplever jag en stund av njutning. Kanske han inte var så tokig den där ynglingen, som för nästan 100 år sedan stod här och drömde om Isola bella. Kanske vore det inte så tokigt med en egen liten holme, ett litet palats och några vissna träd.

VILL DU VETA MER?

·         Om Ivar Lo-Johansson: Vill du veta mer om Ivar Lo-Johansson? Besök då Ivar Lo-museet på Bastugatan 21 på Södermalm i Stockholm. Sveriges kanske minsta museum som visar var och hur en av Sveriges största och mest omtalade författare arbetade och bodde. Entré 100 kr. T-bana Mariatorget.

·         Besöka Strömsborg: Om du vill besöka den vackra lilla ön i Norrström så tar du med fördel tunnelbanan till Gamla stan och tar en ca 5 minuters promenad bland de vackra gamla husen tills du kommer till Vasabron. Därifrån kan du se Strömsborg och halvvägs ut på bron finns det en liten gångbro som leder ut till palatset. T-bana Gamla stan.