Hjalmar Söderbergs försvunna Stockholm

Att Stockholm har förändrats sedan Doktor Glas kom ut 1905 är mer eller mindre självklart. Men kan man idag hitta samma stämning som finns i boken, trots förändringarna? Genom att vandra inte bara genom staden utan förhoppningsvis också genom tiden ska jag försöka ta reda på detta.

Vasabron, Stockholm. Foto: Susanna Tammi

Min lilla tidsresa börjar på Vasabron en kylig kväll i mars. Lugnet efter den nyss avslutade rusningstrafiken har just börjat lägga sig, och solen har även den börjat fundera på att dra sig tillbaka. Jag står på bron med armarna lutade mot räcket, precis som den man som vilar i mina tankar en gång ska ha gjort. Men då var det redan mörkt, och Helgeandsholmen framför mig badade inte i skenet från en sjunkande sol, utan från en stigande måne. Jag har bestämt mig för att gå just den promenad som beskrivs i inledningen till den omtalade boken Doktor Glas av Hjalmar Söderberg. Detta för att ta reda på om man fortfarande kan finna det Stockholm som han beskriver.

Boken är från tidigt 1900-tal och handlar om Tyko Gabriel Glas, en läkare med avsmak för det kroppsliga och ”människolivets osköna baksida”. Han hamnar i ett dilemma när han möter en kvinna vid namn Helga som ber om hans hjälp för att slippa erotiska närmanden från hennes man, pastor Gregorius. Doktor Glas som anser att Gregorius är en vidrig man lovar att hjälpa Helga. Trots flera försök lyckas de inte få honom att avstå från sin fru, och doktor Glas bestämmer sig för att döda Gregorius. Men har man rätt att döda en människa för att rädda en annan?

En sådan frågeställning känns en aning avlägsen just nu. Jag betraktar pilträden vid strömmen och solen som blänker i vattnet. Tänk att få stå precis här, där doktor Glas en gång stod. Eller åtminstone där Söderberg befann sig i sina tankar när han skrev den allra första sidan till sitt verk. Jag ser mig omkring som om jag förväntar mig att pastor Gregorius ska komma och ställa sig bredvid mig, så som han gjorde bredvid doktor Glas. Jag begrundar vad jag kan se idag som de inte kunde. Förutom de uppenbara skillnaderna som mer trafik samt fler och modernare byggnader, står på helgeandsholmen riksdagshuset som inte fanns där förr. Det enda Glas och Gregorius kunde se där det nu står var en gammal bastu i trä. Det är lustigt hur tiden har sin gång, tycker jag.

Jag lämnar min plats i solen och fortsätter vidare i riktning mot Gamla stan. Storkyrkobrinken för att vara exakt. In hit når inte riktigt solen och det är en aning kyligare, trots den avtagande vinden. Inne bland gränderna ser jag mig omkring. Ett stycke ur Doktor Glas passerar genom mitt huvud. ”En kvav skymning i de smala rännorna mellan husen, och besynnerliga skuggor utmed väggarna, skuggor som man aldrig ser till nere i våra kvarter.”

Storkyrkobrinken, Stockholm. Foto: Susanna Tammi

I kontrast till området kring Vasabron har inte mycket förändrats här under det senaste århundradet. Några souvenirbutiker och annat har öppnat längs gatan, men husen ser likadana ut. Det är nästan som att tiden har stått stilla. Jag är inte ensam om att beundra den här platsen. Stora grupper av turister passerar hela tiden, men jag kan inte hjälpa att tänka att jag nog ser på Stockholm med helt andra ögon än dem. Särskilt idag, särskilt just nu.

Jag återvänder till verkligheten när jag fortsätter ner för Slottsbacken, en bit som inte nämns i inledningen men som jag har valt att gå för att nå mitt nästa mål. Skeppsbron. Här ställer jag mig för att beundra båtarna som mjukt glider fram i skymningsljuset. Söderberg talar om hur månen stod över Skeppsholmen och jag önskar nästan att jag hade valt att komma hit vid en sådan tidpunkt. Då hade jag kanske känt mig närmare historien. Det är svårt nog att försöka se bortom alla bilar och människor, och skiljaktigheter i väder och tid hjälper inte till.

Det ligger en slags drömmande mystik över Söderbergs Stockholm. Jag tyckte mig skymta den en aning vid Storkyrkobrinken men här nere vid Skeppsbron är den som bortblåst. Jag bestämmer mig för att styra mina steg mot Stockholm city och Klara kyrka istället. Den gamla byggnaden uppfördes under 1500-talet och är Skandinaviens näst högsta kyrka efter Uppsala domkyrka. Hit vänder sig doktor Glas mot slutet av sin promenad för att få lite svalka under de lummiga träden. Här finner han par som sitter och kysser varandra på bänkarna. Jag vandrar över kyrkogården men ser ingen skymt av varken kärlekspar eller parkbänkar. Träden har denna marsdag ännu inte fått varken blad eller knoppar, och jag är knappast i behov av svalka. Jag har nu nått sluten av min promenad men jag står kvar en stund på den isiga marken och kontemplerar det jag har sett. Jag drabbas nästan av samma melankoli som doktor Glas när jag inser att jag inte har funnit det Stockholm jag har letat efter. Det hela har varit lite som att vakna ur en dröm och förgäves söka efter en inbillad verklighet.

Det Stockholm som Söderberg beskriver känns mindre och mer familjärt. Doktor Glas möter bekanta vart han än går, och stannar och pratar med alla. Det känns mer som en by än en huvudstad. Kanske var det mer på det sättet förr, eller så var det bara så som han ville framställa det. Som en förtrogen liten stad. Så är det inte riktigt nu. Men Stockholm har trots allt vuxit. En befolkningsökning har skett med drygt en halv miljon sedan 1900-talets början. Kan det vara så att det Stockholm som fanns förr har under århundradet tappat lite av sin charm och mystik? Kanske har det hemtrevliga lilla Stockholm försvunnit någonstans bland myllret av människor.

Oavsett hur det ligger till så har jag i alla fall kommit fram till en sak. Om man tar en kvällspromenad och beundrar vattnet, broarna och gamla husen så inser man att Stockholm är bra vackert. Både nu som för hundra år sedan. Sett ur Hjalmar Söderbergs ögon eller inte.

Susanna Tammi