Min vän Stockholm

Min vän Stockholm

”Staden väntade. På den femtonårige pojken som ännu inte sett något av dess härlighet - och på alla andra som sökte sig till den. Den fanns i deras drömmar och bjöd alla möjligheter. Men en ung pojke varken kunde eller ville se att de flesta var mörka, att glädjens och livets möjligheter var mycket färre än sorgens och dödens.

Pojken drömde. Staden väntade.”

Så inleds Per Anders Fogelströms ”Mina Drömmars Stad”. Han beskriver en stad byggd på drömmar och förhoppningar om ett bättre liv men som visar sig vara en plats av förlista luftslott. Drömmen om en plats fylld av möjligheter där alla som vill kan lyckas, ett bättre liv. Det är precis vad Henning Mankel söker. Ett bättre liv. Han är har tröttnat på det hårda jordbruksarbetet ute på landsbygden som inte leder längre än att han får ta över gården när han har åldern inne och fastna i samma gamla arbete, dag in och dag ut, ända till han drar en sista suck och somnar in efter ett äventyrslöst liv. Han söker sig istället in till staden. En stad fylld av äventyr och möjligheter. En stad där alla tas emot av varma öppna famnar och bjuds in till ett liv i lycka och välmående. En stad där även den hårdast arbetande sumprunkaren får se sina barn vävas in i samhällets kärleksfulla gemenskap. Det visade sig att 1800-talets Stockholm inte var så som Henning hade föreställt sig, något som skulle visa sig inte all för sent.

"Sweden. Stockholm. Södermalm" Albert Jankowski

När jag går genom Södermalm ser jag en stadsdel med rökande ungdomar i mössor som inte ens når ner över öronen. Jag ser affärsmän klädda i kostym, kanske på väg till något viktigt möte och mediamänniskor sittandes på kaféer med macbooken framför sig. En stadsdel i rörelse helt enkelt. Här ska man vara. Det är här det händer. Här finns de dyraste bostäderna, de bästa kaféerna och de hippaste arbetsplatserna. Jag ställer mig själv frågan; har det alltid varit så? Nej, det har det inte. Man kan kolla så sent som på 70-talet. En plats där missbrukare och den riktiga grovjobbande arbetarklassen blandades i en miserabel röra. Och om man kollar så långt tillbaka som på Hennings tid, alltså mitten av 1800-talet, så var stadsdelen den fattigaste i hela staden. Här hamnade man om man hade misslyckats eller om man, precis som Henning, var nyanländ till staden. Södermalm har verkligen genomgått en förvandling. Från att ha varit en sunkig plats där invånarnas enda mål var att ha råd med bröd på bordet till att bli en mötesplats för den övre medelklassens unga.

Det är en väldigt stor skillnad på dagens Södermalm (och även hela Sverige) och hur det var på Hennings tid. Men finns det några likheter då? Jag skulle säga att det är exakt vad det gör. Den oerhörda urbaniseringen som Fogelström skriver om är ingenting som har avtagit. Sverige är det EU-land som har de snabbast växande storstäderna. Idag bor mer än en femtedel av Sveriges befolkning i en storstad. Med en snabbt växande storstad så drabbas glesbygden. De gamla bruksorterna som har varit själva grundpelaren i dagens välfärdssamhälle överges. Politikerna väljer hellre att lägga pengarna på att hjälpa stadsborna än att rusta upp de gamla järnvägar som har varit livsnödvändiga för glesbygden. Och utan dessa essentiella saker så försvinner alla jobb som tidigare har funnits. Och vad händer om det inte finns några jobb? Jo, man flyttar någon annanstans, oftast in till någon av de större städerna. Under 1800-talet var Stockholm extremt överbefolkad och arbetslösheten var hög. I dagens Stockholm behöver man visserligen inte bo lika trångt som Henning och hans vänner behövde och arbetslösheten är absolut inte lika hög men det finns fortfarande problem. Det är nu för tiden nästintill omöjligt att hitta en lägenhet i Stockholmsområdet för under en miljon kronor och att få en hyresrätt är verkligen en utmaning.

"Stockholmspanorama 2009" Holger.Ellgaard

Jag fortsätter min vandring upp mot Mosebacke. Jag tänker på hur svårt jag har att sätta mig in i Hennings situation, det Stockholm som han upplever är inte detsamma som jag har lärt känna. Mitt Stockholm är en kär vän. En vän som alltid har funnits där för en. I svåra som goda tider. En vän fylld av glädje och en strävan efter det ouppnårliga. En vän som ger en en klapp på axeln och säger ”du klarar det här, det vet jag”. För Stockholm är för mig en stad där drömmar frodas, visserligen krossas många av dem men jag väljer att fortsätta tro på mina drömmar, även när ingenting går som man har tänkt sig. Så var det för Henning, han hade alltid sina drömmar och det var det som drev honom att fortsätta kämpa. Och när jag står uppe på Katarinaberget så ser jag ut över Stockholms koppartak och tänker att det är just drömmar som ligger till grund till denna vackra stad.