Hötorget stod kvar när Stockholm försvann
Elvaårige Reine åker
aldrig till kollot på Barnens Ö som hans mamma har skrivit in honom på.
Istället spenderar han några veckor ensam under sommarlovet i ett sjuttiotalets
Stockholm för att fundera ut svar på livets väsentliga frågor sista sommaren
som barn. PC Jersilds klassiker Barnens Ö
från 1976 är en fantastisk berättelse som samtidigt skildrar ett Stockholm
som inte längre finns. Jersilds Stockholm är nästintill oigenkännligt för
dagens ungdom, trots att det utseendemässigt inte skiljer sig mycket från 70-talets
glada dagar.
Reine var alltså ensam, elva år i staden. Det första han gjorde
var att i sommarhettan sätta sig på den lilla trappavsatsen utanför Konserthuset
och blicka ut över Hötorget. Han såg PUB, han såg torghandlarna som packade upp
sina varor. Sommarlovet hade börjat och Reine hade inte ett problem i världen.
Mer än 30 år senare sitter snart elvaåriga Stina Järnek och
jag på samma trappsteg och ser samma saker som Reine såg då. Hon har desto fler
problem. Det är en kväll i mitten av mars och vintern håller oss fortfarande i
sitt grepp, hela trappavsatsen är täckt av ett centimetertjockt hölje av
nyfallen pudersnö. Till och från blåser isande vindpustar oss i ansiktet och
river oss i kinderna. Den fallande snön yr vilset omkring innan den landar på
trappavsatsen vi sitter på. Torgstånden lyser fortfarande i mörkret.
Torghandlarna själva håller på att packa ihop för dagen och är påpälsade i stora
mössor och varma jackor. De ser mest ut att vilja komma hem; fort, bort från
kylan. Stämningen på Hötorget är sådär. Det är en sån där dag när medelålders män
poängterar hur värdelöst klimatet är i Sverige och frågar sig varför de inte
har flyttat till Spanien för längesedan. Det är en sån där dag då ett
soldränkt, Stockholm i en kokande juni-värme i mitten av sjuttiotalet känns
otroligt, otroligt avlägset.
Stinas första reaktion när jag berättar om Reines äventyr är
förvirring. Hon förstår knappt vad jag pratar om. Överlevde han helt ensam? Vad
är det för värld? Jag förstår henne. När jag läste boken var det första efter
halva boken som jag insåg att det inte bara var ett fantasiland som PC Jersild
ville beskriva; det handlade ju faktiskt ju om sjuttiotalet.
Det Stockholm och det klimatet Reine levde i känns för oss
unga idag otroligt avlägset. När jag läste boken tänkte jag om och om igen att
en elvaåring inte kan överleva ensam flera veckor i sträck utan någon som tar
hand om den. Min elvaåriga syster Stina verkar instämma. Hon tror dessutom inte
att hon skulle lyckas gömma sig under en hel sommar. Någon vuxen som frågar om
ens föräldrar kommer man väl förr eller senare stöta på, resonerar hon. Hon
undrar också varför ingen annan vuxen hittade Reine och tog hand om honom.
Bengt af Kleens artikel
i Sydsvenskan tar upp precis detta, hur Jersild i Barnens Ö kritiserar sättet den dåvarande föräldragenerationen
behandlade sina barn. Han menar att barnen i Reines värld väldigt ofta glömdes
bort av samhället och att föräldrarna inte tog sitt ansvar. Huruvida detta
faktiskt stämde är svårt för mig att avgöra. När jag frågar min pappa, som 1977
var 10 år och rimligtvis borde ha någon slags uppfattning svarar han kort och
gott nej. Så hade det inte varit för honom i alla fall. Om detta beror på att
min pappa istället för att vara uppvuxen i Stockholm med omnejd istället bodde
i en förort till Växjö, eller på att PC Jersild helt enkelt överdriver sin
kritik ska jag låta vara osagt. Idag är det tydligt att en elvaåring ensam under
sommarlovet till trean skulle vara otänkbart, i alla fall för snart elvaåriga Stina.
Att min lillasyster skulle vara så pass mycket mer vilsekommen än andra i
hennes ålder har vi båda svårt att se. Stina själv tror inte heller att någon
av hennes kompisar skulle klara sig särskilt bra ensam.
En scen får mig som 2010-talsläsare att höja på ögonbrynen
lite extra. I mitten av boken befinner sig Reine en bit utanför innerstan då
han stöter ihop med ett raggaraktigt ungdomsgäng. Det som händer är ytterst
märkligt: ”En stund senare hade Reine
blivit så modig att han gick runt bland tält och bilar och tittade. Raggarna
lät sig inte störas. /…/ Senare hade de bjudit honom på mat, det var då han lärt
känna Hester och de andra. De hade suttit på huk vid elden och petat i sig
corned beef direkt ur burken. Hester hade slängt åt honom en halvfull burk
”Exeter” och flinat.” Denna harmlösa
attityd från ett ”farligt” raggargäng anser Stina aldrig skulle finnas idag.
När jag frågar henne om hon överhuvudtaget skulle prata med någon om hon vore
ensam i Stockholm svarar hon: ”Nej, jag tror inte det. Man kan ju aldrig veta
vem det är, liksom om han är farlig eller så.”
En ensam Stina Järnek
på Hötorget en tisdagskväll i mars 2013. PUB och torghandlarna står kvar men
Reine Larssons Stockholm är inte detsamma som Stina Järnek upplever idag. Foto:
Henrik Järnek
Det är alltså tydligt att samhället förändras snabbt,
snabbare än det byggs nya konserthus eller PUB-varuhus i Stockholm. Jersilds gamla
sköna 70-talsvärld är spårlöst försvunnen.
Ungdomsgängen Reine möter dricker inte längre oskyldiga trefemmor, det
är polsk smuggelvodka som gäller 2013. Idag är Stockholm inte lika oskuldsfullt
längre. Samhällsklimatet är hårdare. Det gäller ju för fan att passa sig för
gängen. Jiddra inte, aldrig fucka upp. Särskilt inte som ensam elvaåring.
Nä, en kväll som denna ska en elvaåring inte sitta ensam.
Inte 2013. En kväll som denna är det bättre för henne att gå på bio och äta på
McDonalds tillsammans med någon som tar hand om henne. En storebror kan väl
göra precis detta. Tillsammans promenerar vi över Hötorget, in i Filmstaden Sergels
lokaler. Oscarsbelönade filmen Du gör mig
galen börjar om fem minuter och vi måste hinna köpa biljetter och popcorn.
När vi kommer ut från filmen igen är mörkret ännu
påtagligare. Torghandlarna och deras stånd är borta, ljusen från förr lyser
inte längre och vi går på osäkra ben ut i stockholmsnatten.
DEN SOM VILL kan
se Kay Pollacks Guldbaggevinnande film
Barnens Ö från 1980 som bygger på PC Jersilds roman med samma namn.
Henrik Järnek
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar