Stockholms historier

Doktor Glas är en svensk klassiker med över 100 år på nacken. I bokens första kapitel promenerar doktor Glas längs Stockholms gator från Vasabron, via Gamla Stan, till Klara kyrka. Här får vi följa med honom på promenaden ett decennium senare och se ut över dagens Stockholm. Detta är en resa i tiden. Detta är en resa i Stockholm då och nu.

Bilarna som susar förbi fyller andningsluften med en tryckande lukt av avgaser och det blir svårt att koppla bort Stockholmsstressen. En uppfriskande och lugn promenad i doktor Glas fotspår förstörs av den tutande trafiken. Det är under en av hans många kvällspromenader som vi för första gången får möta doktor Glas i boken med samma namn av Hjalmar Söderberg. På väg ner för Tegelbacken och över Vasabron i centrala Stockholm vandrar han efter ett sjukbesök en varm sommarkväll i juni. I panik över att möta pastor Gregorius vänder han sig mot broräcket och ser ut över Helgeandsholmen. Här står jag nu, över 100 år senare, en isande marsdag och gnider frenetiskt mina händer mot varandra för att få upp värmen, samtidigt som jag ser ut över holmen som idag är bebyggd av riksdagshuset.
                      Doktor Glas är berättelsen om en doktor som ställs inför ett moraliskt dilemma; får man döda en människa om det räddar någon annan? Personen han vill rädda är en ung kvinna han har förälskat sig i som är gift med pastor Gregorius, en bister man med ett osympatiskt utseende. Läsaren får följa hans funderingar i en dagbok som utspelar sig under fem månader i Stockholm.

                      När jag står på bron och ser mindre isflak flyta ner längs Mälaren i sakta mak försöker jag föreställa mig doktor Glas stå här. Till skillnad från honom måste inte jag anstränga mig för att inte bli uppmärksammad där jag står i den kalla marssolen. Inte en människa stannar och ser ut över det ståtliga riksdagshuset, vars matta fasad framhävs i solljuset. Stockholmarna rusar förbi, inte för att de inte uppskattar husen omkring - utan för att de har en tydlig rikting, ett mål. Var målet ligger kan jag bara undra.
                      Utsikten från bron har förändrats sedan doktor Glas tid. Riksdagshuset reser sig mitt i vattnet och utstrålar makt trots sitt avdankade utseende, men när boken utspelar sig har detta hus ännu inte byggts. ”Helgeandsholmens grå hus, den gamla badstuns söndriga götiska träarkitektur som speglades bruten i det rinnande vattnet(…)” berättar han om under promenaden i bokens första kapitel. Gregorius talar även om hur skamligt det är att ett riksdagshus ska byggas på den lilla holmen. 1897 började riksdagshuset byggas och 1905, samma år som romanen gavs ut, flyttade riksdagen in. Och visst ser det lite lustigt ut med ett stort hus på en liten holme mitt i Mälaren.
                      Vandringen fortsätter till Gamla Stan och in i gränderna kring Storkyrkobrinken. Utanför de höga husen som kantar gatan står pallar och ställningar som skvallrar om ett pågående byggarbete. Gränderna är ödsliga och trånga. Skuggorna som Söderberg en gång föreställde sig falla över doktor Glas skymmer även min väg. Ju närmare kärnan av Gamla Stan man kommer desto mer livfull blir omgivningen. Trots vinden och kylan smyger sig lukten av mat sig på när jag ser turisterna gå in och ut ur butiker fyllda med foton av kungafamiljen och vikingahjälmar.

                      Helga Gregorius har kommit till doktor Glas i ett mycket genant ärende. Första gången hon omnämns i boken är under doktorns promenad längs Storkyrkobrinken. Hon vågar här inte berätta vad hennes angelägenhet är eller rör sig om, utan rusar ut rodnandes med halsont som ursäkt. Senare visar det sig att hon vill ha hjälp av doktorn att övertala hennes make, pastor Gregorius, att inte göra några erotiska närmanden då hon finner dessa outhärdliga. Då doktor Glas är förtjust i henne kan han inte låta bli att hjälpa till så gott han kan. På så sätt dras han in i en härva av förvecklingar och dilemman. Redan gåendes genom Gamla Stans rutnät av gator talar han om att döda pastorn. En ful och smutsig tanke bland vackra och smutsiga gator.
                      Ute på Skeppsbron, dit Doktor Glas har fört mig, blåser vinden stark och frisk. Romanens värmebölja är bokstavligen bortblåst och lämnad kvar är en kyla mer intensiv än tidigare i och med solens nedgång bakom min rygg. ”Då jag gick hem i den onaturliga, bleka nattskymningen, tycktes mig hettan åter lika tryckande som mitt på dagen(…)”. Ute på bron har doktorn tappat sitt humör efter mötet med Gregorius på Vasabron och precis som hans sinnesstämning beskrivs luften som mättad av ångest. Där jag står är dock ångesten långt borta. Skeppsholmens ståtliga byggnaders prakt framhävs av det avtagande solljuset. Mälarens vatten glider sakta ut ur Stockholms mitt och glittrar magiskt. Glada turister med kameran i högsta hugg springer förbi i jakten på den bästa bilden av slottet som om det vore en lekplats och fotografering leken. 
                      Sista anhalten för denna promenad är vid Klara kyrka, ett stenkast från T-centralen och innerstadens puls. Det är någonstans här omkring som doktor Glas bor. Han sitter ofta och skriver vid sitt fönster med utsikt över Klara kyrkas kyrkogård. Det är här han funderar över sitt liv och sin tillvaro. I boken är det tyst förutom ett enstaka skratt från de förälskade paren under honom, men jag tvivlar att det någonsin har varit tyst här under 2000-talet - byggnadsarbetets slammer från alla håll, trafikens broms- och startljud och sorlet från alla människor omkring. Det är en vacker kyrka och kyrkogård trots vinterns nakenhet, men det var länge sedan detta var en plats för tankar och kontemplation.

                      Klara kyrka är Sveriges och Skandinaviens näst högsta kyrka med ett torn på 116 meter. Den byggdes under 1500-talet och är idag känd för sitt samhällsengagemang. För doktor Glas är denna kyrka delaktig i många kapitel. När han känner sig förvirrad står kyrkan där som något stadigt och konstant. Inte bara doktorn finner lugn här. Kyrkan arbetar aktivt med att hjälpa missbrukare, prostituerade och hemlösa. När jag beundrar det höga kyrktornet känner jag doften av mat och ser en lång kö av människor. Några dagar i veckan anordnar de ett soppkök för de behövande. Kyrkan stöttar idag dem som har hamnat snett, något alla, även doktor Glas, hade behövt i de mest ensamma stunderna.
                      Stockholm har förändrats mycket under tiden mellan boken och idag. Många byggnader är desamma, men människorna är andra, känslan är annan och doften likaså. Var hade doktor Glas promenerat idag? Hade han funnit livfullheten inspirerande eller hade han dragit sig undan? Och hur mycket påverkade miljön honom och hans handlingar? Det vet vi inte, men ett nytt Stockholm vet vi bär med sig nya historier.

av Cecilia Landelius 2013-03-28