Mitt Stockholm i förändring

I Hjalmar Söderbergs Doktor Glas beskrivs Stockholms miljöer på ett romantiserat sätt, där huvudkaraktärens promenader ofta blir det som får förmedla känslan i staden. Dessa scener utspelas uteslutande i Stockholm under sekelskiftet. Skulle dessa miljöbeskrivningar kunna berätta om dagens Stockholm också, eller är de bara ett minne från en bättre tid?

Att göra en jämförelse av Stockholms miljöer just nu, vid den här årstiden, känns lite vemodigt då vädret inte riktigt är detsamma som beskrivs i boken. Den innehåller en mängd levande och detaljerade redogörelser för alla slags intryck; ljud, ljussättningar, dofter och känslor. Men en plats som lämpar sig för sommar likväl som vinter är en utav mina absoluta favoritplatser i Stockholm; Hagaparken.

Foto: Maria Gärdlund

Hagaparken är ingen viktig del i boken, det ska jag inte påstå. Den är en utav ett flertal platser som skildras, men jag fastnade för en kort beskrivning alldeles i början. För mig personligen har Hagaparken en viss betydelse. I den parken har jag åtskilliga gånger spenderat en vacker dag under min uppväxt. Sommar, vinter, vår eller höst – den är lika underbar oavsett. Därför beslutar jag mig för att utgå från det stycke jag verkligen fattade tycke för och försöka något sånär gå i doktor Glas fotspår, som han beskriver; Jag red utåt Haga runt om Ekotemplet, förbi Koppartälten. Dagg och spindelväv över alla buskar och snår och ett stort sus genom träden.

Idag är Hagaparken är en sådan där typisk plats där alla ska samlas. Det finns en uppsjö av anledningar för folk att ta sig dit. Jogga, ta en promenad, åka pulka med sina barn, ta en fika vid Koppartälten eller varför inte ställa sig bakom järngrindarna till slottet och vänta på en skymt av Estelle? Hursomhelst så är man aldrig där ensam, inte heller denna dag då jag bestämmer mig för att ta en promenad och försöka på ett objektivt sätt känna in den plats som jag tidigare tagit för given på ett sätt.

Det intressanta med Hagaparken, och det som förmodligen har fått mig så fäst vid platsen överhuvudtaget är dess atmosfär av tidlöshet. Det enda moderna du kan hitta är förmodligen kassaapparaterna i de caféer som finns i parken, ibland någon bil som kör förbi (med leverans av eller till kungligheter). I övrigt så känns omgivningen nästintill magisk och på något sätt så känner jag mig som om jag vore tidlös jag med. Om jag bortser från joggare i snabba kläder och barnvagnar i grälla färger så blir jag nästan lite tagen av hur bevarad parken är.

Foto: Maria Gärdlund

Visst har man med all säkerhet korrigerat parken sedan 1905, jag är inte så pass naiv att jag föreställer mig en hundraprocentigt bevarad nationalpark. Stora delar av området begränsades i och med kronprinsessparets nya residens i slottet, vilket gör att jag till exempel inte kan ta del av Prins Gustafs monument annat än på 70 meters avstånd. Men Brunnsviken, Koppartälten och Gustav III:s paviljong – alla fanns de där när Hjalmar Söderberg skrev Doktor Glas. Och fast Glas upplevelser inträffade på sommaren så är det inte alls svårt för mig att känna igen mig i det lilla stycket där han skriver om det. Känslan är densamma, även om den förmodligen hade varit väldigt svår att uppnå utan Hagaparkens oföränderliga charm.

Jag lämnar parken med en bra känsla och jag tänker för mig själv att Hagaparken i solen är bland det bästa man kan uppleva. Intrycket jag tar med mig av att ha jämfört dagens Hagapark med den Söderberg berättar om i Doktor Glas är att doktorn måste ha haft samma känsla som jag under sina besök i den.

Men – Jag får inte låta mig uppslukas totalt av Hagaparken (något som kanske dessutom grundar sig lite för mycket i personliga erfarenheter). Det finns andra delar av miljöbeskrivningarna i Doktor Glas som jag själv har egna uppfattningar om sedan tidigare. En sådan plats är Skeppsholmen, som beskrivs relativt flitigt boken igenom. I sin dagboksanteckning från 9 september skriver doktor Glas; /…/ Ofta går jag ett slag ut på Skeppsholmen /…/ Ikväll stod jag vid höjden vid kyrkan och såg solen gå ner. Det slog mig hur vackert Stockholm är. Jag har inte tänkt mycket på det förr. Det står jämt i tidningarna att Stockholm är vackert, därför fäster man sig inte vid det.

Ett så pass litet område som Skeppsholmen har sällan gett mig anledning att ta mig dit, än mindre när det för mig är förknippat nästan enbart med Moderna museet. Men som innerstadsbarn med en promenadförtjust mor är det nästan oundvikligt att ha minnen av Skeppsholmen. Kanske främst av Skeppsholmsbron med dess stora guldkronor, men också Västra brobänkens utsikt över Skeppsbron och Söders höjder.

När du kommer över Skeppsholmsbron så ser du en lite bredare, asfalterad väg vilken fungerar som en direkt förlängning av bron. Går du den rakt fram så ser du Moderna Muséet, men ifall du väljer att svänga till vänster och fortsätta in på en smalare väg omgärdad av vad jag antar är syrénbuskar, då hamnar du vid Skeppsholmskyrkan som beskrivs i boken. Och visst har doktorn rätt – den utsikten får mig verkligen att inse hur vackert Stockholm är. Med en praktfull vy över Skeppsbron och slottet så är det inte svårt att föreställa sig hur ljuvt det måste se ut i solnedgång.

Men hur inbjudande känns då Skeppsholmen en kylig marseftermiddag, även om solen kastar sitt ljus över platsen? Kontrasterna blir ganska påtagliga när man läser skildringarna av Skeppsholmen i boken. Perioden juni – september förmodar jag är en större lockelse för såväl turister som stockholmarna själva. Men visst kan man ändå så här i denna vinterkyla se hur optimalt det är att blicka ut över staden från just Skeppsholmen. Du kan se Strandvägen med dess kaj belamrad av båtar, Djurgården och Gröna Lund, Gamla Stan och Södermalm från ön. Skeppsholmen är nog en ofta bortglömd del av staden, något som väljs bort till förmån för Gamla Stan eller Skinnarviksberget.

Även om jag nästan aldrig har besökt Skeppsholmen självmant så börjar jag få en trivsam känsla för platsen som övergår i insikten om att jag underskattar ställen lite för lättvindigt, utan att riktigt ha några belägg för det. För vad jag upptäcker på Skeppsholmen är återigen en slags resa tillbaks i tiden, låt säga Hjalmar Söderbergs tidiga 1900-tal. Arkitekturen är bevarad, den lilla kajen på östra sidan likaså och precis som i Hagaparken så känns området tidlöst. De kala träden, de friska vindarna och det glittrande blå vattnet – det är exakt vad som beskrivs i boken.

  

Foto: Emma Gärdlund

Doktor Glas skildrar Stockholms innerstad. Då främst de delar utav den som har bevarats bäst, vilket gör att man får en känsla av att staden är precis som för över hundra år sedan, vilket den naturligtvis inte är. Men om man inte heller väljer att tänka på de områden som bevarats kanske man å andra sidan väljer att se en större förändring än vad staden faktiskt har genomgått. Har Doktor Glas som bok kanske fått dess senare läsare att inte se på vår nutidshistoria som någonting avlägset? Kanske fick Hjalmar Söderbergs levande roman oss att se på dåtidens miljöer som något vi faktiskt har gemensamt med hans samtid?