Ett nattsvart och kokainvitt Stockholm

Priviligierade, bortskämda östermalmsboys möter grabbarna från förorten. Grabbarna som valt den enda vägen i livet som verkat möjlig att få cash genom, snabba cash. Den vägen som är full av våld, droger och risker. Den vägen där den viktigaste regeln lyder: lita aldrig på någon. Hur knyts dessa två världar an, och hur långt bort är verkligheten egentligen från den kallblodiga och hårda världen som skildras i Lapidus roman Snabba Cash, där endast den starkaste överlever?

I romanen Snabba Cash (2006) skildrar författaren Jens Lapidus en annan del av Stockholm än vi är vana vid att se. Vi får läsa om den kriminella verksamheten och dess utbredning i det idylliska Stockholm, om boysen på Stureplan som värderar märken, skumpa och igenkännande högre än sig själva. Vi får läsa om sambandet som knyter an dessa två världar – sambandet som är orsaken till många av dessa människors nedgång. Sambandet som är vitt som snö. Men hur väl stämmer Lapidus bild av Stockholm överens med den verkliga staden? Det är vad vi har tagit reda på. Verkligheten är inte så långt bort som vi tror.

Foto: Tintin Alinder

Destination 1: Pub Anchor

I delen av Snabba Cash där vi får läsa om Mrado och hans två kollegor som besöker olika krogar för att erbjuda sin kontroll över garderoberna beskrivs det av författaren Jens Lapidus det på detta sätt: ”Garderober lika med guldgruva. Uträknat på ett medelställe: tjugo kronor i avgift per skalle. Extra för väskor. Fyrahundra personer passerar i snitt. Summa: minst åttatusen per kväll. Nittio procent utan någon redovisning. Alla pengar i kontanter. Omöjligt för storebror staten att kontrollera inkomsterna. Och de enda kostnaderna var en söt tjej som stod och skötte ruljansen.” ”Upplägget fördelningsmässigt: juggarna tog en fast avgift om tre papp per helgkväll. Ingenting för vardagar. Stället och garderobiärerna hade sina egna överenskommelser om hur resten skulle fördelas.” 

Foto: Tintin Alinder

Eftersom att vi inte lyckades få några svar på restaurang Kvarnen på Södermalm, där Mrado och hans gäng stöter på problem när de erbjuder sina tjänster i romanen, tar vi gröna linjen mot Hässelby Strand. Vi går av vid Rådmansgatan för att fortsätta till Pub Anchor på Sveavägen, där en av oss har kontakter. Vi får chansen att prata med Amanda Hedman som ikväll jobbar som garderobiär men hoppar in som servitris när det behövs. När vi frågar henne om hon läst boken svarar hon: ”Ja jag har läst Snabba Cash men den föll mig inte riktigt i smaken. Jag jobbar ju på en pub och står i just garderoben, men det händer inte så ofta att tre biffiga jugoslaver störtar in och kräver att vi lämnar över garderobverksamheten till dem”, säger Amanda och skrattar. ”Men”, fortsätter hon i en allvarligare ton, ”det pratas ju en hel del om den så kallade ’maffian’ och jag har hört från flera håll att avsnittet i boken som handlar om garderobverksamheten inte direkt är taget ur fantasin, om man säger så.” Vi undrar om hon skulle kunna utveckla det en aning, men då får vi svaret att hon inte kan eller får prata om det med oss. Vi säger tack och hej och fortsätter vår resa genom det nattsvarta Stockholm. Vi går längs Sveavägen och svänger in på Kungsgatan som är full av liv. Det är ju lillördag. ”Längs Kungsgatan gick svenssons i karavan. Längs Birger Jarlsgatan rörde sig bratsen i parad” förklarar Jens Lapidus i romanen. Vi närmar oss Stureplan och skymtar Svampen ett par hundra meter framför oss. 

Foto: Henrik Ahlen ”East Stureplan by night” (CC-BY-SA)

Destination 2: Stureplan.

När vi är framme på det berömda men ökända Stureplan ser vi hur restaurangen East öppnat upp inför kvällen och kön är redan lång. Som ett par oskuldsfulla 17-åringar vi är kliver vi ändå fram med bestämda steg till ett grabbgäng. Vi får killarnas uppmärksamhet så fort de märker att vi närmar oss dem, de har nog missuppfattat vad vår avsikt är. En av dem med välfriserat hår, en cigg i ena mungipan och en ny marinblåa barboujacka (den senaste modellen hinner vi reflektera över) innan han ropar till med relativt stadig röst: ”tjeenare tjejer, ska ni med in på ett glas?”. Vi tackar nej till erbjudandet men undrar om det är möjligt att vi skulle få ställa ett par frågor. När han får höra vad vårt projekt handlar om går han med på att svara på frågorna om han får vara anonym. Så vi kallar honom Carl. Carl berättar för oss att han har läst Snabba Cash.

Tycker du att Stockholms uteliv beskrivs på ett verklighetstroget sätt i romanen?
Ja, det tycker jag. Någorlunda i alla fall. Jag har inte så stor koll på ”maffian” men det är droger och skumpa som gäller bland rikemansbarnen på Stureplan.

Har du blivit erbjuden droger?
Ja, det har jag. Ett flertal gånger.

Vad för droger? Kokain?
Ja, främst kokain. Men även den så kallade ”partydrogen” extacy”.

Hur har du reagerat?
Jag har frågat om pris, bara för att kolla liksom. Men jag har alltid tackat nej, det är inte min grej. Drogförsäljarna väljer kunder som är för alkoholpåverkade för att kunna tänka klart och rationellt. Du vet, är man packad kan man få för sig att det är en bra idé att testa lite, bara lite, för att man ska ha ännu roligare och maxa partyt. Men jag har alltid, nästan alltid i alla fall, koll på hur mycket jag dricker så att jag inte får för mig sådana idéer. 

Kön rullar på och vi hänger efter Carl och hans gäng som en liten svans ända fram till vakterna och fortsätter vår intervju. När vi närmar oss vakterna börjar grabbarna plocka upp sina id-kort och vi inser att här tar vår resa slut. Innan vi lämnar grabbarna frågar vi om det blir något så kallad ”vaskning”, och skrattar. Carls kompis är snabb i munnen och slänger ur sig ”inte för att flasha med stålarna eller så men om ni små sötingar följer med oss in på ett glas så lovar vi att bjuda på den finaste champagnen ska ni se.” och så skrattar hela gänget. Vi ignorerar flörtandet och charmen, och inser att han fortfarande inte har förstått hur gamla vi egentligen är. Vi kommer fram till vakterna och de kollar lite snett på oss när vi vänder oss mot Carl och tackar honom för intervjun och sedan avviker från kön, ut i vimlet av påverkade människor som pratar en aning för högt, stinker sprit och tänder den ena ciggen efter den andra. Vi känner oss nöjda med det vi åstadkommit på det hippa Stureplan och att vi lyckades få till en intervju och rör oss mot gröna linjen igen. När vi sätter oss på tuben kan vi inte låta bli att gå in och kolla drinkmenyn på East i våra telefoner och ser att det hade blivit en dyr kväll för den där självsäkra grabben som trodde att han kunde få oss på fall. Om vi hade varit 18 hade vi kunnat uppleva JWs verklighet med egna ögon, som vi nu förstått existerar i mer än bara fantasin.

Tintin Alinder
Uma Galli