Dilemman i en föränderlig stad

Kylan ligger som ett bedövande täcke över Stockholm, samma stad som för mer än ett sekel sedan genomled en olidlig sommarhetta i Hjalmar Söderbergs roman Doktor Glas. I romanen vandrar doktorn omkring mellan byggnader som idag antingen står kvar eller har blivit ersatta av andra som om de aldrig funnits. Och någonstans i den här staden växte doktorns moraliska dilemma fram: Kan man döda en man för att hjälpa en annan? Jag har gått i doktorns fotspår för att försöka hitta det Stockholm som levde då.

 Foto: Cecilia Landelius

Jag sitter på Café Söderberg intill Kungsträdgården, en liten inglasad kupolbyggnad med vita, mångspröjsade fönster som förhindrar insyn och gör platsen lite anonym. Jag har själv gått förbi caféet flera gånger utan att lägga märke till det, och känner mig därför lite utvald när jag som nyinvigd i doktor Glas hemligheter lockas in i byggnaden av skylten utanför som lyder: ”Här vid foten av Jakobs kyrka låg vattenbutiken där Doktor Glas förgiftade pastor Gregorius”.

 Jag frågar efter vichyvatten, den dryck som doktorn drack då han satt vid den här platsen, men får nöja mig med vanligt vatten och en bit chokladtårta. Det är ett ganska märkligt rum jag har hamnat i: två tjocka trädstammar växer rakt igenom taket och skiljeväggen inuti caféet är liksom fönstren ut mot torget komponerad av glasrutor, vissa av dem i olika färger som för tankarna till nöjesparker och sockerdricka. De lätt ålderdomliga trädetaljerna, den lilla baren och en äldre man med tvinnad mustasch vid ett av borden står i kontrast till den moderna glasmontern vid väggen med kinesiska souvenirer till salu. Det känns underligt att tänka sig att det en gång funnits en vattenbutik på den här platsen, och att doktor Glas suttit precis här och utfört ett mord.

Doktor Glas utspelar sig vid sekelskiftet under Stockholms hetaste sommarmånader. Hjalmar Söderbergs roman är skriven i dagboksform där doktorn skildrar sitt stillastående liv och sin depression genom cyniska observationer och en längtan efter att utföra en ”verklig handling”. När den olyckligt gifta hustrun till pastor Gregorius söker hjälp hos doktorn för att undvika sin mans närmanden växer hos doktorn ur förälskelsen för kvinnan samtidigt ett hat för pastorn. Doktorn beslutar sig för att utföra den verkliga handling han länge strävat efter genom att mörda Gregorius.

Jag frågar kvinnan som står i kassan om hon vet något om doktor Glas och vattenbutiken. ”Nej”, svarar hon lite stressat, trots att det för stunden inte är mer än en gäst på caféet, ”men du kan titta på våran hemsida.” Vilken tidstypisk sak att säga, tänker jag, och undrar tyst om svaret varit annorlunda om jag ställt samma fråga för hundra år sedan, när det inte fanns något som kallades internet och där vår syn på tid inte hindrade oss från att småprata med främlingar lite då och då. Kanske var det en stressfri atmosfär som för hundra år sedan gjorde det möjligt att ta sig tid att i timmar vandra omkring mellan gränderna i Gamla stan och fundera på moraliska dilemman. Jag tänker att jag i så fall skulle vilja leva på den tiden, förutsatt att konstant filosoferande inte nödvändigtvis skulle leda till planeringen av ett mord.

 Foto: Stella Lundqvist

Genom fönstren i caféet ser jag ut över Kungsträdgården. ”En varm sommarsol förgyllde Dramatiska teaterns gamla gula fasad mellan lindarna” skrev doktorn i sin dagbok. Lindarna står kvar, nakna i vårkylan, men Kungliga Dramatiska Teatern revs år 1910 och är nu ersatt av en grå byggnad med vita markiser, Stockholms Enskilda banks huvudkontor. Och av teaterdirektören och regissören med sin röda fez som doktorn skymtat från sitt bord utanför caféet och beskrivit i sin dagbok syns inte en skymt. Istället skyndar på andra sidan torget kvinnor med barnvagnar, kontorsarbetare på väg att äta lunch och ungdomar på shoppinguppdrag.

Jag äter upp min chokladtårta och fortsätter min vandring ut på Vasabron där doktorn stått och blickat ut över Helgeandsholmen, och där det då enligt doktorns dagbok istället för ett riksdagshus fanns gråa hus, en bastu med ”söndrig götisk träarkitektur” och några gamla pilträd. Jag betraktar riksdagshuset och föreställer mig scenen i början av boken där doktor Glas konfronteras av pastor Gregorius. ”Det är ju rentav onaturlig värme” säger Gregorius under deras samtal, ”och det är dumt att det skall byggas ett stort riksdagshus på den lilla holmen där.” När jag nu blickar ut över vattnet har jag svårt att se någonting annat framför mig än riksdagshuset självt, och hur ”söndrigt götisk” bastun än må ha varit tror jag inte att den hade överträffat riksdagshusets pampiga arkitektur och de lejon som pryder fasaden och vakar över sitt kungarike. 

 Foto: Stella Lundqvist

Den kvävande sommarhetta som beskrivs i romanen har inte på långa vägar hunnit till det Stockholm jag nu befinner mig i – den iskalla luften svider på kinderna och stora isflak flyter omkring i vattnet som strömmar under bron, men den klara himlen och en doft av solvarmt grus genom luften skvallrar om att vintern är på väg bort. Jag tänker på hur stillastående tiden brukar kännas under sommaren i innerstan. Kanske är en värmebölja det enda som krävs för att skapa rastlöshet hos någon som lever ensam bland Gamla stans krokiga gränder.

Jag avslutar min vandring med en promenad till Grand Hôtel och sätter mig på trottoarkanten utanför den ståtliga byggnaden där doktorn många gånger suttit och druckit sockerdricka genom ett smalt vassrör medan han beundrat slottsfasaden i skymningsljuset. Men utsikten från doktor Glas utkiksplats är nu dold bakom ett antal Vaxholmsbåtar förtöjda vid kajen, och jag måste flytta flera meter åt vänster för att kunna se någonting överhuvudtaget.

Foto: Stella Lundqvist

”Jag satt ännu längre kvar och lyssnade till musiken från Strömparterren som tydlig och stark trängde fram genom den kvällstysta staden, skriver doktorn i början av sin dagbok från sin utkiksplats utanför Grand Hôtel, ”och jag såg hur slottet speglade sina blinda och stirrande fönsterrader i strömmen – ty det är ingen ström just nu, den ligger blank som en skogstjärn.” Det kalla eftermiddagsljuset gör kanske inte slottsfasaden rättvisa, det oroliga vattnet har inte mycket gemensamt med en blank skogstjärn och stadsljuden och brummandet från ett byggarbete bakom mig ger ett ganska oromantiskt intryck. Men jag lyckas ändå stänga ute de där intrycken för ett ögonblick och tycker mig då se vad som gett den här staden dess smeknamn ”Nordens Venedig”. Jag kommer att tänka på några meningar i slutet av boken: ”Ikväll stod jag på höjden vid kyrkan och såg solen gå ner. Det slog mig hur vackert Stockholm är. Jag har inte tänkt mycket på det förr. Det står jämt i tidningarna att Stockholm är vackert, därför fäster man sig inte vid det.”

Och trots Vaxholmsbåtar och gråa bankkontor tror jag att jag fortfarande, hundra år senare, kan hålla med honom.

Stella Lundqvist

TIPS - MER DOKTOR GLAS

Ø  Vill du återupptäcka doktorns historia ur ett annat perspektiv? Romanen Gregorius av Bengt Olsson är en parafras på Doktor Glas, skriven från pastor Gregorius synvinkel. Boken gavs ut 2004 av Albert Bonniers förlag och vann Augustpriset samma år.

Ø  Föreställningen Doktor Glas från 2006 återvänder till Dramaten i år med Krister Henriksson i rollen som doktor Glas. Läs mer